Spårbyte i ekumeniken att välja bort teologen

EKUMENISKA RÅDET i Finland överraskade. Den lilla organisation, där elva kyrkor och samfund i Finland samarbetar, valde nyligen en ny general­sekreterare för fem år framåt. Det blev en som är duktig på kommunikation, påverkan och nätverkande i samhället – inte en teolog.

Samhällsvetaren Laura Häkli som tillträder i höst är en erfaren gåsmamma i organisationsvärlden och har under årens lopp kavlat upp ärmarna på olika håll inom kristen och ideell tredje sektor. Hon kommer från Finska Missionssällskapet, men har också ett kluster av biståndsorgan, grön politik, framtidssmedjan Sitra, och media på sitt cv.

NÄR RÅDET VÄLJER en såpass annorlunda person än föregångarna – två frikyrkopastorer och en universitetsdocent – signalerar det att tanken om vad ekumenik ska handla om har förändrats.

Vi hade vant oss vid de ekumeniska processerna som oändligt tålmodiga och majestätiska danser som sakta men säkert i ett 2 000 års perspektiv skulle vrida alla kugghjul i universum rätt. Så att Jesu folk till sist skulle vara ett.

Det har varit ekumeniska konklaver och teologiska samtal. Kyrkoledare och dogmatiker har, som i slowmotion, mötts för att diskutera sina respektive urkunder, skrifter och andra teologiska skatter ända ner till prepositioner och skiljetecken. Resultaten har firats i festmässor med orgelbrus och sång.

PRESSCITATEN efter det senaste personvalet av Laura Häkli har ett annat sound. Nu ska ekumeniken snarast vara inriktad på att kyrkorna i samhället redan är förenade i samma mission och tro. Vi ska visa att vi gör bra saker, att vi gör skillnad redan här och nu.

Bort det där gamla att vara på väg, mot en avlägset hägrande enhet. Mera fokus nu på att glaset redan är så gott som fullt av ett bra innehåll, inte på att det i ett långsamt dripp-dropp ännu till vissa delar är tomt.

"Det kan inte bara handla om hur vi lyckas vara den synkront sjungande familjen von Trapp utåt."

Till och med ärkebiskop Elia, från en såpass traditionsmedveten kyrka som vår ortodoxa, faller in i hur ekumeniken med det nya personvalet går in en värld som inför 2030 handlar om kyrkligt ”påverkansarbete”.

OCH HELT riktigt: Det är ofta stora utmaningar, kriser och krig som för den praktiska ekumeniken framåt i stora steg. Innan allt är perfekt och fullkomnat är ändå mycket redan – färdigt.

Om kyrkorna, mer än bara under Ansvarsveckan varje höst, tillsammans och konsekvent skulle peka ut och ta sig an smärtpunkter och teman i samhället och i det andliga klimatet, kunde ännu mera ske.

MEN DET ÄR heller inte bra om det teologiska i ekumeniken förbleknar. Det är fortfarande genom att troende lyssnar till varandras traditioner som vi bättre förstår hur tiden har slipat fram bilder av Gud, Jesus och männi­ska som ger oss mening och nya mål.

Vi är i ett tidevarv där teologiska studier inte ligger på topp precis, särskilt inte på svenska i vårt land. Då är det illa om vi för entydigt signalerar att kyrkornas budskap till världen inte så mycket handlar om innehåll och substans, utan mer om hur vi lyckas vara den synkront sjungande Sound of Music-familjen von Trapp utåt.