Julens yta behövs för att jag ska nå djupet

Mina julgransbollar är rosa. De ligger i ursprungliga kartonger och är av glas. Tunna 30-talskulor som väntar i en ostädad vindsskrubb och jag längtar efter dem. Längtar efter att få lyfta dem varsamt ur asken och krångla nylontråden över barren. Jag längtar också till lingonkransen runt luciakronan och efter att få tända adventsljusen till morgonkaffet. Jag gör ännu sakkalendrar till mina vuxna barn och bygger pastelliga pepparkakshus med de yngre.

Men jag bakar inte mina lussebullar för att imponera eller briljera. Jag hänger inte heller upp halmkronan för att prestera utan för att internera julens budskap. Det låter både akademiskt och bakvänt, jag vet, men glittret och blänket påminner mig om det heliga i hela händelsen. Det är som om ytan behövs för att jag ska nå djupet.

Det låter både akademiskt och bakvänt, jag vet, men glittret och blänket påminner mig om det heliga i hela händelsen.

För julen är djup. Det finns så många bottnar och berättelser i julevangeliet. Stallet har så många spiltor och bås men genom hålet i taket lyser Betlehemsstjärnan. Lyser ner på henne som var långt mycket modigare än hon visste att hon var. Lyser på honom som kommer att älska ett barn som inte ens är hans. Kungen själv har ingen krona.

I julkrubban lär oxen symbolisera det goda och åsnan det onda. Stjärnan på krubbans tak är hoppet som vi verkligen behöver. Jag tappar hoppet ofta, så när jag reder ut sladdtrasslet och vinglar på stegen mot spiken från i fjol så påminns jag om att ljuset i mörkret faktiskt också gäller mig.

En del människor älskar att lyssna till julevangeliet för att de har hört det så många gånger. Jag älskar det för att det aldrig låter likadant. Jag hör nya nyanser och ser andra perspektiv för varje år för att jag inte längre är den människan jag var förra gången då jag satt i en fullsatt bänk en tidig julmorgon. Den julen när jag väntade mitt första barn blev Maria levande. Hon lyfte sin blåa mantel från sitt ansikte och vi nickade i samförstånd över den nya sårbarheten och den ovillkorliga kärleken.

Den julen när jag väntade mitt första barn blev Maria levande.

Några år senare möttes våra blickar igen då oron över ett annorlunda barn höll oss båda vakna. Jag hoppas att jag slipper dela hennes erfarenhet att inte kunna rädda den man älskar mest, men hon kan bli en tröst för dem som förlorat. Hon har brustit så hon kan bära.

Plötsligt finns det nu en sörjande morsa mellan alla blinkade granar och bjällerklang. Yta och djup ger julen en härlig bredd så att alla och allt kan rymmas in. Vi ska trängas mellan herdarna och hästen, skåla i glögg.