Kyrka som på skärtorsdagen

DET ÅRET startade påskspelet i backen ovanför stationen, lokstallet som skulle bli whiskyfabrik och den dammiga snedparkeringen för våra turister.

Det var en kallblå vårkväll. Getsemane var en barrig norrsluttning med fläckar av aprilkornig snö. Ännu lövlöst sly stod som, ja uttryckligen, spön i backen.

Efter Judasdialogen kom soldaterna. Lärjungarna sprang sin väg. En var regisserad att tappa sin bruna kroppsklädnad och störta genom snåren neråt gamla bron klädd i bara ett slags stora bylsiga, galileiska kalsonger.

Själva bilden i det silverhårda skymningsljuset förblir kvar. Människan som flyr. Springer sin väg. Vill så gärna. Men somnar i bönen. Vill bli entusiasmerad. Men är ändå inte helt övertygad.

I Kyrkpressens påskenkät svarar några att de berörs av temat kring det mänskliga i påsken. Som av den såsiga, impulsiva och fega Petrus. Som när allt är över, ändå, ändå är den som får Jesus, hans herres och mästares, allra angelägnaste hälsning: hälsa särskilt Petrus.

Sämst på allt.

Men bäst på att vara människa.

SKÄRTORSDAGEN stiger fram i senaste kyrkforskning och i Kyrkpressens påskenkät i det här numret. Den lilla, stilla dagen blir en viktigare del av påskhelgen. Näst julafton sägs det gå flest människor i den evangelisk-
lutherska kyrkans gudstjänster och samlingar – på skärtorsdag.

Man kan naturligtvis krasst spekulera i att den som vill ha ett kristet element i påsken bockar av det då, före släktträffar och resor under långhelgens övriga vårdagar.

Men det är också möjligt att det är just i skärtorsdagens drama människorna i dag möter sig själva.

Råa och oslipade efter vintern, som tolv lärjungar av olika slag och kaliber, i ett projekt man ännu inte helt förstår.

Som en mångfald av allt som ännu inte är färdigt; vingligt, nybörjaraktigt och sökande;
sådana vi ofta känner oss inför livets större vändningar och frågor.

VAD SKA SKE i kyrkan nu då? Det frågar en läsare i Hangö. Det är efter att vi nyligen i Kyrkpressen har skrivit en hel del om den medlemskris kyrkan står inför. Var ska kyrkan ta nya medlemmar? Vad är del två? frågar läsaren.

Det är en bra fråga, i en kyrka som är alltigenom statistikförd ända in i framtiden, till 2040. Men som har få best practices för hur man vänder en medlemstrend så att 50 eller 100 personer trotsar kurvorna och vill gå in i folkkyrkan. Eller förstås hur man kan undvika att klåpa bort samma antal medlemmar.

Kanske det inte är mera av långfredagens svarta a cappella eller massiva matteuspassioner som gör kyrkan.

Jesus är förstås fortsatt den uppståndne Herren, men är det mera blommor och bleckblås vi ska ha, som när vi öppnar alla spjäll på påsk­dagen? Annandagens gospelpop och groove?

Det tycks behövas mera skärtorsdag. En stilla trend tycks peka på det. Där vi är ovissa, frågande och ännu inte färdiga i kyrkan. Olika, men olika tillsammans. Inte lärjungar som karismatiskt sammansvetsade cheerleaders. Utan ännu bara lite på väg. Men som vill vara med om det här med Jesus.