Det är obegripligt för mig hur vi slarvar med nattvardsdukandet i våra kyrkor

Det sägs att vi äter också med ögat. Till jul är det många som vinnlägger sig om att duka lite extra fint för sina gäster. Det behöver inte vara silverbestick och Rosenthal-porslin, men en vacker dukning förhöjer måltidsupplevelsen. Inte är det riktigt samma sak att äta på papperstallrikar med sladdriga plastbestick. Finns det bara hushållspapper eller smutsiga, hopknölade tygservetter är det kanske bättre att vara utan.

Med den här bakgrunden är det obegripligt för mig hur vi slarvar med nattvardsdukandet i våra kyrkor. Vi kan kanske inte vara ense om vad som sker i nattvarden, men den är ett sakrament, en helig handling, ett mysterium där vi mottar Kristus. Julnattens under; inkarnationen, Gud blir människa, himlen möter jorden, materien möter Anden – det sker och blir uppenbarat för oss, åtminstone, varje gång vi firar nattvard.

Jag ser så ofta hur präster hafsigt dukar fram och dukar av nattvardsbordet så att församlingen inte ska behöva lida under pinsam tystnad, inte ser man eller vet man riktigt heller vad det är som sker därframme vid altaret. Men om det här är något av det heligaste vi har, hur vågar vi slarva oss igenom det?!

Men om det här är något av det heligaste vi har, hur vågar vi slarva oss igenom det?!

Om församlingen och dess präster på djupet fått lära sig, går det inte att gå tillbaka. Om vi vet att hela mässans brännpunkt, mässans huvudgäst, finns där på altaret kan man inte lämna den kvar vid mässans slut, sätta tillbaka oblater som inte konsumerats i oblatasken, hälla ut vinet som är kvar i kalken i vasken i sakristian.

Om vi vet att corporalet, duken under bägaren och patén (fatet med oblater) är svepningen runt Jesu kropp som vilar i graven/bursan (tygfodralet som corporalet ligger i när det inte används), om vi vet att torkduken inte är nån allmän, slabbig servett utan den duk Veronika använde för att torka Kristi ansikte med på hans Golgatavandring, då har jag svårt att tro att vi hafsigt kan använda dem vid altaret.

Med det heliga måste vi handskas oändligt varsamt och omsorgsfullt, med absolut närvaro.

Med det heliga måste vi handskas oändligt varsamt och omsorgsfullt, med absolut närvaro. Det är outsägligt vackert när församlingen med andakt, under tystnad, ser hur bägaren sköljs ur och liksvepningen med kärlek viks ihop.

Vem vill inte duka med kärlek?!