I en tid där tro ofta förlöjligas känns ett "grattis" som en nästan orimlig reaktion på tro

– Svårt det här … med religion. Tror du?

– Mm. Faktiskt.

– Grattis.

Dialogen flimrar förbi i ett avsnitt av den svenska tv-serien Tunna blå linjen. (En serie som jag för övrigt inte kan veta om just du skulle tycka om, men jag vet att jag ännu inte har träffat någon enda människa som inte tycker om den.)

Fast egentligen flimrar dialogen inte alls förbi. Åtminstone inte förbi mig. Den blir tvärtom kvar i mig, den blir motsatsen till flimmer. Ordet grattis känns så otippat där. I en tid och i en värld där tro ofta ses ner på, förlöjligas och/eller kritiseras känns grattis som en nästan orimlig reaktion på en människas tro.

"I en tid och i en värld där tro ofta ses ner på, förlöjligas och/eller kritiseras känns grattis som en nästan orimlig reaktion på en människas tro."

Samtidigt är det något med just den här tiden i historien som gör att ett grattis känns lite rimligt. Vi som är ungefär lika gamla som jag och som lever i den här delen av världen har aldrig tidigare upplevt lika omvälvande tider som vi har gjort de senaste åren och som vi gör just nu. Scenarier som var helt otänkbara för bara fem år sedan har visat sig bli verklighet. Plötsligt känns allt det vi trodde oss veta om världen och säkerheten och ekonomin ytterst osäkert, och när vi inte längre kan hålla i det så är det kanske allra minst synd om oss som har något annat att hålla i.

"Scenarier som var helt otänkbara för bara fem år sedan har visat sig bli verklighet."

Och det är också något med just den här tiden på året som gör att ett grattis känns lite rimligt. Vi närmar oss alla helgons dag, en dag och en tid när vi minns dem som inte längre finns bland oss och som har påverkat våra liv. De ljus som tänds på kyrkogårdarna är ett trotsigt hopp och en envis tro på att ljuset är starkare än mörkret och livet starkare än döden. Och vi som får tro så är väl i någon mån värda just det där lite orimliga grattiset. Alla vi som tänder våra ljus i tro på att alla de människor vi saknar och minns var önskade och sedda och älskade av Gud – är att gratulera.

I dessa tider och i alla andra tider.