Alla är små och stora föräldrar

Under presidentvalskampanjen efterlystes det ibland en moralisk ledare och förgrundsgestalt. Men uppenbarligen svider det till om han eller hon stiger in i det konkreta. Mer konkret än föräldraskap kan det knappast bli. President Niinistö är långt ifrån någon pionjär på området. Vi minns Hillary Clintons  ”It takes a village to raise a child” eller varför inte  president Tarja Halonens konkreta uttalande om att barn i de yngsta klasserna i grundskolan inte ska lämnas ensamma hemma under långa eftermiddagstimmar.

Samtliga fick de både ris och ros. Visst vet vi hur saker och ting borde vara, men vad gör man när realiteterna kommer emot? Trötta, alternativlösa och nästan för det mesta samvetstyngda föräldrar biter ifrån.

Nu i veckan besöktes Finland av en annan dignitär som för fram barnens sak.
Drottning Silvia har i åratal arbetat med utsatta barns rätt till en barndom och frågor om trafficking och barnprostitution.

Men också hon är bara en förälder, som just nu sitter i rävsaxen i en skandal som bara inte vill ebba ut.

Vissa saker är nämligen jämnt fördelade. Makar kan dö eller försvinna ur bilden i förtid och lämna en förälder med ansvaret för de gemensamma barnen. Relationskriser kollar inte plånbok eller status.

Alla de ovannämnda har stuckit ut nacken, väl medvetna om att gliringarna sitter löst: ”Ska du säga, som ...” 

Men man blir inte tillräckligt stor eller alltför liten  för att kunna vara en förälder god nog. Presidentskap, kungablod, partibok eller titel gör ingen skillnad. Alla föräldrar står blottade inför det sköraste, smärtsammaste och underbaraste som föräldraskapet innebär. Och det gäller att bita huvudet av stoltheten och minnas att det inte handlar om att underkänna oss, det handlar om att hjälpa våra barn.
Om vi händelsevis råkat glömma något viktigt är det helt okej att det är pappa presidenten och mamma drottningen som vill påminna om det.