"Den egenskap jag hatar allra mest hos mig själv är benägenheten att kasta sten"

Får man säga att man är så ledsen över att inte längre vara ung och vacker att man inte vill bli fotograferad, trots att man är hur intelligent och karismatisk som helst? Får man säga att man är bedrövad över val man gjort i sitt liv, även om man gjorde dem med öppna ögon? Får man säga att man är totalknäckt över sin magkorv trots att man köpte godis också idag, och trots att mångas magkorv är mycket större? Får man säga att livet är hemskt trots att man på utsidan har allt en människa kunde begära?

Jag tycker man får.

Det som är en sten i skon för mig är en bummelsten på ditt ben. Det som för dig är ett litet skrapmärke bara, är hos mig ett sår som inte slutar blöda.

Förlusten har tusen ansikten, smärtan tusen nyanser och vi haltar på så många olika sätt.

Vad vet vi egentligen om någon annans liv? Vad vet vi om det som gör som mest ont? Vad vet vi om vad som skär upp strimlor i folks själar?

Vad vet vi om fulhet bakom snygga fasader? Vad vet vi om hur fel det kan gå trots att alla gjorde sitt allra bästa?

Bilen kan glänsa utanpå men tanken kan vara tom ändå och sätena nedskräpade med gamla bananskal och med munskydd som någon använt tjugo gånger minst. För att ingen orkar städa, och ingen har råd att tanka.

Den egenskap jag hatar allra mest hos mig själv är benägenheten att kasta sten. Jag hatar hur snabbt den där inre handen höjs och slungar iväg en ond tanke. Jag kan hata att jag är snar att höja på ögonbrynen. Jag kan hata att jag har lättast att tycka synd om dem som har samma sår som jag.

Om det är något jag ska försöka bli bättre på under detta år är det att vidga min blick för andras lidande, andras livsval, andras glansiga utsida som sällan säger så mycket om vilka de egentligen är och vad de brottas med när de vaknar klockan fyra på natten.

”Den av er som är fri från synd ska kasta den första stenen på henne”, sa Jesus om kvinnan som tagits på bar gärning för äktenskapsbrott.

Och de släppte sina stenar allihopa och gick sin väg, de äldste först.

Numera förstår jag ganska väl varför de äldste gick först.