"Jag vill vägra resignationen, vill vägra smärtans seger över glädjen och lyckan"

Under de senaste dagarna har jag tänkt mycket på en aforism av en rumänsk tänkare och filosof, E.M. Cioran. Det är blott några korta ord om smärta, som lyder som följer: ”Vad är smärta? – Ett sinnesintryck som vägrar utplånas, ett ambitiöst sinnesintryck.”

Det här resonerar i mig, av ohyggligt många orsaker.

Smärta är inget som det moderna västerländska samhället uppmärksammar desto mer, kanske med undantag för reklamkampanjer om diverse smärtstillande preparat. Men för mig har själva ordet en annorlunda innebörd än bara rent fysisk. Ordet smärta med dess konnotationer innebär för mig inte detsamma som ”jag har huvudvärk” eller ”jag har ont i benet efter min senaste joggingrunda”.

Det ligger betydligt djupare än så. Det är möjligt att min anknytning till det här ordet och dess innebörd har med min kristna bakgrund och tro att göra, men är det inte så att verklig smärta inte drabbar kroppen, utan själen, anden, känslorna? Alla de aspekter av att vara människa som inte är direkt synliga och uppenbart fysiska? Det som i vårt marknadskapitalistiska samhälle inte går att mäta i något slags värde.

"Likt Cioran upplever även jag att smärtan vägrar utplånas."

Likt Cioran upplever även jag att smärtan vägrar utplånas. Den finns ständigt där, smått omöjlig att kringgå. Har det då att göra med en närståendes självmordsförsök, eller en väns svåra livskris, eller min egen desperation över den långvariga depressionens mörka landskap – det spelar ingen roll. Smärtan med dess svarta sinnesintryck vägrar lämna mig i fred, dess ambition är att ta mig i full besittning.

"Smärtan med dess svarta sinnesintryck vägrar lämna mig i fred, dess ambition är att ta mig i full besittning."

Som jag ser det, är då min uppgift att stå emot denna smärtans ambition, att föra kamp mot det som smärtan vill säga mig – att lidandet är oundvikligt, att mina krafter inte räcker, att det aldrig riktigt kommer att bli bra.

Och det finns ju en slags sötma i en resignation av det slaget, kan tänkas. En bitterljuv känsla över en hårt förd men till sist förlorad kamp. Men jag vill inte ge efter, vill inte ge upp. Jag vill vägra resignationen, vill vägra smärtans seger över glädjen och lyckan.

”Vad är smärta?” Det är en bra fråga.

"Så, vad är det som orsakar just dig smärta?"

Ett enkelt och ganska bra svar är att smärtan är en oundviklig aspekt av att vara människa. Och som följd på det borde det vara ett ämne som oftare är öppet för samtal än det är för oss idag. Så, vad är det som orsakar just dig smärta?