Jesus hade trygghet i sitt DNA, men hur ska vi själva hitta den tryggheten?

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja tatuera mig. Rita in en riktning på den smala handleden så att jag vet vart jag ska gå när stigen försvinner. En kompassnål som alltid visar mot målet. Jag har länge vetat vad jag ska skriva på den ljusa huden men jag tvekar. Kan man faktiskt få något bara för att man formulerar det? Kan man bli lugn av bokstäver? Kan man ge till sig själv det som andra borde ha givit?

Trygga typer är som de runda plastdockorna som har tyngd i bottnen. Knuffar man till dem vickar de till men snart står de stabilt igen och blicken är alltid öppen och klar, ögonfransarna långa.

"Tyngden heter resiliens och det är den högsta vinsten. Du får den inte från R-kiosken för en femma utan den kommer med det genetiska lotteriet och ofta har också någon annan i familjen skrapat hem samma stabilitet så det blir ganska lugnt och mysigt."

De tål både sparkar och ovarsamma händer och blir aldrig kvar i liggande läge. Deras riktning är alltid uppåt, tillbaka. Tyngden heter resiliens och det är den högsta vinsten. Du får den inte från R-kiosken för en femma utan den kommer med det genetiska lotteriet och ofta har också någon annan i familjen skrapat hem samma stabilitet så det blir ganska lugnt och mysigt. Det här är inte människor som är befriade från utmaningar, men självkänslan och självförtroendet är tyngden som får dem att resa sig nästan lika snabbt som de föll.

Jag tar ett litet religiöst skutt här för att få in lite Jesus. Han är ju onekligen ett bra exempel på en typ med tyngd i botten. Stabil självkänsla och driv. Gillar barn och går inte förbi söndriga vuxna. Bjussig och schysst. Han är visserligen lite gapig och hastig ibland men mestadels är han tålig och tar skit utan att självbilden rubbas. Utan att riktningen rubbas.

"Jesus har dessutom ett uppdrag som är större än han själv och det hjälper alltid."

Han går mot det svåra för att han vet att han måste och för att han kan. Jesus har dessutom ett uppdrag som är större än han själv och det hjälper alltid. Det hjälper också med älskande föräldrar som förstår sig på sitt särskilda barn. Han är så resilient, kanske till och med för tålig. Även när han blir påspottad och uppspikad ser han att gänget inte fattar vad de gör och ber Gud förlåta dem. Han har redan själv sett, förstått och förlåtit.

Han är så säker. Han är så trygg i vad han håller på med så han behöver inte rista in riktningen med nål. Han har koordinaterna i sitt hjärta. Jag tror nog ändå att jag ska be någon med vacker handstil skriva tillit på insidan på min underarm. Där huden är som tunnast behöver jag bli stärkt och då behöver jag bara dra upp ärmen när jag går vilse.