När vårt samhälle började trappa ner på grund av coronaepidemin råkade jag repa mig från en mild förkylning. Den söndagen gick jag i strömmad gudstjänst i Petrus församling, trots att jag låg hemma i sängen.
Men nu har ett hav av gudstjänstliv öppnat sig för mig. Jag kan ju välja att gå i vilken kyrka som helst i Svenskfinland – alla de virtuella kyrkdörrarna står plötsligt öppna för mig. Kent Danielsson på Åland ska strömma en kurs om Frälsarkransen – jag är med!
Men jag kan också höra Tomas Sjödin predika om nåd i Smyrnakyrkan i Göteborg (det var en jättebra predikan, kolla in den på Smyrnakyrkans podd). Jag kan fira mässa med påven i Rom! Smörgåsbordet är så stort att det aldrig tar slut. Det är underbart men det är också överväldigande.
Samtidigt ska jag jobba, hemma. Vi har ett skolbarn och min man sköter det mesta men jag får ändå flera skrikutbrott per dag. ”Förstår ni inte att det finns folk som försöker JOBBA här! Och TVÄTTA HÄNDERNA när ni kommer in!”
Vid det laget läser jag en Facebook-uppdatering av min vän Jannika Lassus. Hon skriver: ”Alla perfektionister där ute, hör hit. Nu är läget sådant, att du inte ska kräva en 100-procentig insats av dig själv eller av andra på alla fronter. Det blir smuligt och dammigt och kladdigt, du köper halv- och helfabrikat, du hinner inte med allt du borde, ditt eget arbete blir halvgjort och som lärare håller du dåligt planerade lektioner, du tar ett fritt tillgängligt material och en annan persons föreläsning i stället för att göra allt själv. Och allt det här är okej just nu!”
Vid det laget trycker jag på pausknappen och går in på de franska Taizébrödernas Facebooksida och tittar på deras kvällsmässa. Tillsammans med långt över hundratusen människor ser jag i en halv timme på några munkar som sitter med ryggen till kameran och sjunger och ber.
Hälsningarna strömmar in i flödet: Jag är med från Italien! Från USA! Vi ber med er i Sverige, Finland, Myanmar, Sydafrika, Holland, Irland … ”Jag ber för alla läkare och sjuksköterskor.” ”Tack för att ni ber, jag visste inte hur mycket jag behövde det här!”
Och medan jag ser på munkarnas ryggar och hör dem be för alla som är rädda och sjuka börjar jag gråta för att världen är så underbar att den trots allt är full av omtanke och kärlek.
