Efter en stund av håglöst bläddrande märker jag att jag redan sett allt i flödet.
När jag kommit hem, tagit av skorna och satt mig i soffan är rutinen att klicka igång en underhållande video på datorn. Det finns annat jag kunde göra: tömma diskmaskinen, läsa ut den påbörjade romanen, fästa garnändarna på min stickning, höra av mig till en vän. Varför finns det en tröskel att göra något som känns produktivt?
Plötsligt är det videon på datorskärmen som beskriver det perfekt: Att välja att göra ingenting – stanna hemma, bläddra igenom sociala medier, knäppa på en film – känns mera som en standardinställning än ett val. Att fatta det aktiva beslutet att göra någonting är mycket svårare och mer energikrävande.
”Men att göra ingenting är inte en utväg från ansvaret att vara människa”, säger videomakaren. Jag tänker på Paulus i Romarbrevet: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
»Hur låter det med tisdagar som internationella Ring din mamma-dagen?«
Men i nästa klipp replikerar en annan videomakare: Det finns mycket sådant vi inte väljer att göra som inte är ingenting – till exempel att gå till jobbet. Och medan passiv passivitet kan vara destruktiv, kan ett aktivt val att göra ingenting ibland vara nyttigt. När vi däremot aktivt väljer att göra någonting är detta ofta produktivt, men samtidigt är det aktiva valet krävande. Passiva någonting – de någonting vi inte behöver välja att göra – kan vara lika produktiva, utan att använda lika mycket av vår energi till beslutsfattandet.
”Vad jag de flesta dagar behöver är att mitt icke-val inte är ingenting”, konstaterar han i videon. Hur låter det med tisdagar som internationella Ring din mamma-dagen?
När det goda jag vill – att läsa mer böcker, upprätthålla vänskapsrelationer, hålla igång konditionen, leva mer miljövänligt – kan formas till icke-val, goda vanor, återstår mer beslutskraft till att aktivt välja de stora någonting som gör skillnad.
Emelie Wikblad är redaktör på Kyrkpressen.
