Inte bara de kollektivt organiserade, sådana som får mediasynlighet den här våren – val av biskop, riksdags- och EU-ledamöter – utan också alla våra andra val. Faktum är att vi väljer mest hela tiden, och att det är en av de faktorer som tydligast synliggör oss som unika individer.
När vi tillsammans med många andra ska ta ställning till ett och samma ärende är vi ofta mindre motiverade än i vardagens många avgöranden. Det vi väljer verkar ha så försvinnande liten betydelse jämfört med det konkreta och direkta, till exempel att välja att inte köra rakt ut i en livlig korsning där vi har väjningsplikt.
Valet i korsningen känns nödvändigt, medan vi i val tillsammans med oöverskådligt många andra människor tenderar att betrakta oss själva som små, obetydliga droppar i de stora folkhav som bildas. Många väljer att avstå från att välja vem de vill låta sig representeras av i riksdagen, medan knappast någon låter bli att välja att väja i trafikkorsningen. Ändå bärs varje ledamot in i riksdagen av enskilt röstande individer, och varje röst blir hörd. Vi väljer – eller låter bli att välja – i precis lika hög grad i de val vi upplever som abstrakta som i de val vi ser som avgörande och konkreta.
Samtidigheten i det abstrakta och det konkreta blir kanske aldrig tydligare än i frågor som berör hela mänskligheten. Miljöhotet är konkret, och det berör alla. Samtidigt är miljöhotet abstrakt, eftersom vi känner oss så maktlösa på ett individuellt plan. I sådana allmänmänskliga frågor är Bibelns tidlöshet en värdefull källa.
»I allmänmänskliga frågor är Bibelns tidlöshet en värdefull källa.«
Gamla Testamentet uppmuntrar oss att förvalta den värld vi lever i, och ansvaret understryks gång på gång i berättelsernas sensmoral: när det onda i oss tar överhanden så lider inte bara vi och våra medmänniskor, utan också vår fysiska omgivning. Under en predikan för några söndagar sedan blev jag påmind om att en av de starkaste skildringarna av det för ansvaret så alldeles avgörande, delaktigheten, återfinns i en av Nya testamentets berättelser.
Fem bröd och två fiskar borde rationellt sett inte räcka någonstans när det gäller att mätta tusentals människor, lika lite som hållbara energilösningar på individ- och familjeplan borde kunna ha någon mätbar positiv inverkan på den globala miljön. Ändå är det bara det vi bär fram, hur otillräckligt det än kan tyckas vara, som kan välsignas.
