Snöröjaren

05.12.2018
INKAST. Nu, när hösten är som mörkast, kom jag plötsligt att tänka på någonting som inträffade en gång när våren flödade i ljus.

Inte under den tid när gatudammet yr, när dubbdäcken frasar mot torr asfalt och när man drar på sig förkylningar i alldeles för lättklätt segertåg över den vinter som fick ge vika – nej, innan, då när våren är som ljusast, med vinterns hjälp.

Det var en gnistrande, bländande vårdag, och den kom plötsligt; sköljde in över de meterhöga, hårdnade snödrivor som stod kvar som flyktiga monument över den traditionella, hederliga vinter som så glädjefullt hade resonerat i mitt selektiva minne, ett eko från en barndom där vinter alltid var vinter och inte slask och smuts och vuxet som nu.

Värmen omfamnade snön och ledde den i rännilar över den yrvakna marken, det var vitt och det var vått och det var alldeles underbart. Jag gjorde en paus under sicksackpromenaden hem från jobbet och betraktade vår dåvarande, då åttioårige granne som med karaktäristiska slowmotionrörelser – noggrant, närmast meditativt – i spadtag efter spadtag klöv de stora snöblocken i allt mindre bitar.

Innan berättelsen går vidare bör noteras att jag knappast har rykte om mig att vara någon särskilt driven gatupredikant. Eller, ja, det där var en underdrift: jag tror antalet tillfällen när min öppningsreplik i vardagskonversationer innehållit ord om Gud, kristet liv eller andlighet i största allmänhet är ganska exakt ... ett enda.

”Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.”

Jag vet inte om det var ljuset inom som inspirerades av ljuset utanför, men plötsligt hörde jag mig själv spontant, glatt och helt utan ironi fråga: ”Visst vet du att Vår Herre sköter om den där snöröjningen också, bara Han får lite tid på sig?”

Vår granne var en skön typ. Efter att han blivit änkling när hans fru flyttat bort så flyttade även han i sin tur bort, om än på ett jordiskt plan. Huset behöll han ändå, och han återvände regelbundet hem för att vårda det med en vördnadsvärd omsorg. Han kallade det fortfarande för hemma, även om han bodde någon annanstans.

I den by där vi båda växt upp – något som band oss samman, trots att vi inte hade växlat många ord med varandra genom åren – finns ett lugn i samtalet. Rytmen i diskussionen utgörs ofta av ord varvade med eftertänksam tystnad. Det är något vi ofta räds idag – att stilla ta in de ord som uttalats. Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.

Inte grannen. Han tog sig tid att sticka ner spaden i snön, ställa ena foten på bladet, spricka upp i ett leende och ge mig ett av de mest sublima och underfundiga svar jag någonsin fått: ”Jo, jag vet. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till.”

Patrick Wingren
Carina Nynäs och Lars Bergquist är äkta makar och kolleger. De har skrivit en bok om Carl von Linné tillsammans.

MINNESSJUKDOM. Hennes stora kärlek försvinner, bit för bit, in i minnessjukdomens dimma. De lever i ett vidöppet nu. De lever i ett Getsemane. Hon lever allt närmare Gud. 19.10.2019 kl. 17:07
Lisa Enckell blir församlingspastor i Berghäll.

församlingsliv. Gud har humor, säger Lisa Enckell. I höst ställde hon upp i biskopsvalet i Borgå stift, nu har hon bland 45 sökande utvalts att sköta en ettårig församlingspastorstjänst i den finska församlingen i Berghäll. 18.10.2019 kl. 11:49

Tjänster. Jessica Bergström-Solborg och Alexandra Äng har sökt den lediganslagna kaplanstjänsten i Mariehamns församling. 17.10.2019 kl. 14:54

bistånd. 200 000 människor har varit tvungna att fly från sina hem i nordöstra Syrien. Kyrkans Utlandshjälp stöder en lokal samarbetsorganisation och hjälper flyktingarna förbereda sig för den kommande vintern. 17.10.2019 kl. 11:14
Café Torpet i Haga i Helsingfors har varit särskilt omtyckt bland barnfamiljer.

nedläggning. Petrus församlings Café Torpet har blivit omnämnt som ett av Helsingfors bästa caféer för barnfamiljer. Men verksamheten har kostat församlingen för mycket, och nu läggs caféet ner. 16.10.2019 kl. 11:38
" ... sedan finns det vissa kolleger som aldrig hälsar, de låtsas som om jag var luft."

ledarskap. Kvinnor som leder församlingar kan få kämpa för att bli tagna på allvar. "Jag har märkt att det finns situationer där mitt kön definierar mig mer än det ämbete jag representerar, " säger biskop Kaisamari Hintikka. 16.10.2019 kl. 10:59
Anne Koivula blev först jurist och sedan präst.

Barn i kyrkan. Anne Koivula är ny präst i Petrus församling. Hon vill ge barnen plats i gudstjänsten så att de ska få känna att de är en del av kyrkans familj. 17.10.2019 kl. 00:01
Du kan dela ljusbilder under hashtaggen #delaljus.

hopp. Dagarna blir mörkare, men när timmarna med dagsljus blir allt färre vill kyrkan ta fasta på att vi kan dela ljus och hopp med varandra. 17.10.2019 kl. 00:01
Per-Ole Hjulfors

verksamhetsledare. Han erbjöds ett proffskontrakt på halvtid som fotbollsspelare för Jaro. Men Per-Ole Hjulfors valde att engagera sig i bönehusen i Skutnäs och Risöhäll, först som tolk, senare som söndagsskollärare och predikant. Nästa vecka tar han över som verksamhetsledare för LFF. 15.10.2019 kl. 13:03

kyrkoherdeinstallation. På söndagen fick Kvevlax församling en efterlängtad ”permanent” kyrkoherde då Fredrik Kass installerades i tjänst. 13.10.2019 kl. 16:55