Ur hennes buk strömmar folk och bilar. Dunket är skärgårdens hjärtslag, fordonsströmmen dess blod. M/S Skarven kunde lika gärna heta M/S Gudingen eller M/S Eivor med hållplatser som Kökar, Galtby, Utö.
Samma omständigheter utmanar nämligen alla dem de betjänar, i förhållanden långt bort ifrån fastlandsvärldens snabba bilvägar och bekymmerslösa kommande och farande. I miljöer som de här sätter skärgården villkoren. Varor, visiter, ärenden av allehanda slag – likaså förrättningar som till exempel ett hemdop – handlar alltid om logistik, tidtabeller och restimmar.
Oförståelsen mot livsvillkoren för församlingarna i Åbolands och Ålands skärgård bottnar inte i oginhet. Dövheten, trots att de lokala fast bosatta ständigt tvingas påpeka ”ja, men hos oss …”, handlar ytterst om att helt enkelt inte ha upplevt realiteterna.
Prästhustrun i Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is går i hemlighet över bullförrådet sent en natt efter att de sorglösa gästerna tullat hennes förråd. Visst är de bjudna och välkomna, men det oaktat är resurserna begränsade. Samma problematik drabbar också skärgårdsförsamlingarna i överförd bemärkelse. På sommaren ökar trycket markant på verksamheten, med fler gudstjänster, andakter och förrättningar. Det är säkert ett positivt uppsving för en lokalförsamling, som vill leva och verka, men det ska samtidigt översättas i pengar: allt från taxibåtar till fler arvoden när extra personal måste kallas in.
”På sommaren ökar trycket markant på verksamheten, med fler gudstjänster, andakter och förrättningar.”
Mot bakgrund av det här är det ett värdefullt initiativ som Kimitoöns och Väståbolands svenska församlingar har tagit. Med hjälp av stiftets biskop har de fått loss ett bidrag på 15 000 euro i år, för att hitta synergier i en utsatt glesbygd med problematiska transporter. Deras förhoppning är att bidraget ska bli årligen återkommande, i stil med fjällkyrkan som ordnas i norr för påskturistande skidåkare. För skärgårdsförsamlingarna är trycket om möjligt ännu större och sträcker sig över en längre tid. Det är säkert fler församlingar än de här två som kunde vara betjänta av motsvarande bidrag. Det är därför värdefullt att de nu erbjuder tjänstemännen på Kyrkostyrelsen en handfast presentation av vart pengarna går – samtidigt som den hisnande skönheten också kommer dem till del. Inför havet blir andligheten en självklar och naturlig hållning, ett evangelium som kyrkan har råd att bjuda på.
Det fina i det hela handlar ju trots allt om gästvänligheten, att församling som församling erbjuder ett ”hemma” i den evangelisk-lutherska storfamiljen. Prästhustrun dukar fram sina bullar. På samma sätt välkomnar skärgårdsförsamlingarna också sommarfåglarna med värme och glädje.
