Fördomsfritt har man också riktat blickarna mot den viktigaste byggnaden av alla i boet – den korsformade gula träkyrkan från 1700-talet, med plats för drygt 500 personer. Tillsvidare ser det inte ut som om initiativet att hitta fungerande kombinationer skulle bära längre än till ett hopp. Det trots att kyrkostyrelsen insett att församlingarna snart (redan) står inför en ohållbar situation i uppdraget att både förvalta kulturskatter och se till att de har vettiga verksamhetsutrymmen för dagens snitt.
Historien är inte bara ett ankare som gör församlingen till en självklarhet i sin omgivning, den är också en boja med en farlig tyngd. En kyrka är enligt kyrkolagen underkastad byggnadsskydd om den är uppförd före 1917. Samtidigt som församlingen är ålagd att underhålla den, har de ingen rätt att möblera om hemma utan kyrkostyrelsens och museiverkets lov – och det sitter rätt hårt åt. De gamla kyrkorna byggdes inte enbart för att fungera utan också för att imponera. De var syntesen av förhållandet mellan kyrka och regent. Kyrkorna till exempel längs med Kungsvägen skvallrar om regenternas makt och resurser, både under svenskt och senare ryskt herravälde. Dessa byggnadsmanifestationer är visserligen oerhört kära för sin hembygd –men också ohyggligt dyra för en församling att förvalta och underhålla. Ju mer sekulariseringen tilltar, desto svårare blir det för en landsortsförsamling att få underhållet för en kulturhistoriskt värdefull kyrka att gå ihop med en daglig verksamhet som också handlar om löner och diakonikassa. Ännu svårare blir klämman för avfolkningsbygderna. När skattebetalarna flyttar bort hjälper det inte så mycket att utskrivningstakten är låg.
”Vägen till cafévrå på läktaren eller köksö i flygeln är lång och alltför skrutinöst övervakad.”
År 2014 hade Svenska kyrkan redan sålt 55 kyrkor. Hos oss är det fortfarande rätt ovanligt. Biskopen för Kuopio stift Jari Jolkkonen är ordförande för en arbetsgrupp som Kyrkostyrelsen har tillsatt med uppdrag att grunna på hur församlingarna bättre kan använda sig av de kyrkobyggnader de har. Det kan vara känsligt, menar Jolkkonen, som ändå tror att församlingsborna fattar att spindelväven snabbt kväver en församling som inte vågar förändra. Ändå, som Nedervetilexemplet visar, är förändringströsklarna kanske högre på annat håll än hemma. För ett par decennier sedan lättades trycket för en del kyrkor, så att de kunde bygga så kallade brudrum, ibland med möjligheter till kaffekokning och toalett.
Men vägen till cafévrå på läktaren eller köksö i flygeln är lång och alltför skrutinöst övervakad. Risken är att kyrkor förfaller till oanvändbarhet i stället för att förändras med församlingens behov. Det är fatalt. Församlingens uppgifter, så som de beskrivs i kyrkolagens första paragraf, handlar trots allt om att möta levande människor och förkunna levande tro – oberoende av väggar och ramar.
