Så mycket text, prat och så många diskussioner. Tröskeln för att dela sin åsikt är nedhyvlad till golvet och ändå finns det så många saker som det fortfarande inte går att tala om. Det finns händelser i livet där inte några nyord skapas. Situationer som bara har två synonymer att tillgå, fast de har funnits lika länge som människan.
Sorgens språk är märkligt fattigt. ”Vi deltar” låter som en anmälan till en frågesport och ”vi beklagar” är som en kundrespons. Ingen vill låta som en telefonförsäljare när ens bästa vän förlorat sin förälder eller när grannens fru inte längre dricker kaffe på balkongen. Men när vi krockar i kassan så fumlar och famlar vi med orden och tar tag i de slitna uttrycken, för att nu säga något. Vissa är så besvärade av andras sorg att de byter sida på gatan eller tittar bort vid Prismas parkering. Tystnaden känns pinsam, men egentligen är ju det ordlösa det enda rätta för inga ord kan trösta när en livskamrat inte längre frågar om man borde sätta på en panna till …
De rätta orden finns sällan att tillgå så därför skickar vi istället blommor. Vackra vita liljor visar vördnad och pionens rundning är som en jättetår. En stjärnflocka säger allt om livets skörhet och äppelkvisten från trädgården är knotig och karg. Vi skriver kanske ett kort som ändå bara undertecknas med en ”kram” och vi fyller Facebook med ordlösa hjärtan.
Jag saknar det svarta sorgbandet. Det tydliga tecknet på att inget är som förr. Symbolen för förlust skulle göra allting lättare. Bekanta skulle undvika att prata om sina egna triviala problem och arbetskamraterna skulle kanske sänka sina röster och sina krav, för en stund. Sorgbandet bars i några månader efter att en familjemedlem hade avlidit. Man bar det på vänster arm och både män och kvinnor kunde knäppa fast det innan de gick ut i världen: till kyrkan, till jobbet eller till butiken. Sorgbandet visade sårbarhet och omvärlden kunde därför, i gengäld, visa sin hänsyn.
”Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver.”
Men sorgebandet var säkert också en påminnelse till en själv. Att nu får allt ta lite längre. Nu behöver jag sova. Nu behöver jag bli buren. Nu är inget som förr och det är inte jag heller.
Ändå fortsätter räkningarna att komma och momsen borde rapporteras och eftisplatser sökas. Bouppdelning ska fixas och lägenheter tömmas. Månaderna efter ett dödsfall är brådskande byråkrati och jag skulle så önska alla sörjande att banker och myndigheter skulle ta en paus med sina fordringar. Att också de skulle visa hänsyn. Att de som förlorat skulle få en frist på grund av förlust. En markering bakom sitt signum som skulle hålla tillbaka de aggressivaste påminnelserna och böterna.
Sorgespråket är fattigt men medkänslan är inte beroende av bokstäver. Medkänslan kan visas. Ibland är den ljusbrun och ännu lite varm: ”Vi vill så gärna komma över med en makaronilåda. När vi förlorade vår farmor så kom grannen över med en form. Vi vill föra den traditionen vidare. När är ni hemma?”
