Varken för ung eller för gammal

Vad kan man säga? Packa sin kappsäck och tacka Gud för vänner som Bob.
Det blev en intensiv vecka med många bitterljuva minnen. Det var diskussion kring Obama vs. Romney, amerikansk ekonomi, Gud och människan, sjukdom och död. Vi var alla i ”den åldern”.

Bob är unik, den mest innovativa, intelligenta visionär jag någonsin träffat. Hans gener och identitet kommer från förfäderna i två indianstammar: shawnee och comanche. Han är imponerande stor, grålockig och så stark att han ensam orkar lyfta ett piano. Han är konstnär, politiskt oberoende, en fredens och försoningens man, en kväkare som inte tycks hota någons religiösa övertygelse. Han är en känd företagare som rör sig lika obehindrat bland presidenter och guvernörer som bland de hemlösa på gatan.Hans ambulansfirma frågar inte om en patient har försäkring eller inte. Finanserna reds upp på sätt eller annat efter att människan fått vård.

Bob och hans hustru Jenny var chockade av att se hur många gamlingar och veteraner, skadade till kropp, själ och psyke, som bor på gatan i Phoenix. ”De hade ingen aning om att de kunde anhålla om social hjälp”, sa Jenny. Myndigheterna himlade med ögonen, de hemlösa visste inte vad de kunde göra. ”Jag vet vad jag kan göra”, sa Jenny, gick till stadsdirektören och andra högdjur, bildade en studiekommitté och satte igång ett byggnadsprojekt – ett hem för hemlösa, med socialarbetare och rådgivning. Hon fortsatte det arbete som hennes mor i tiderna hade startat via Frälsningsarmén. Jennys och Bobs kommittéer är inget pappersprassel. Redan för flera årtionden sedan grundade de en stiftelse för att främja rättvisa för marginaliserade.
 
”Det finns så mycket att göra”, säger Jenny. Hennes bakgrund ligger i judendomen. Hon var tidigare lagstiftare, läste sedan teologi och blev fängelsepräst, nu sjukhussjälavårdare. Samtidigt kämpar hon tappert mot cancer.

På söndag förmiddag satt vi hemma hos Bob och Jenny och firade gudstjänst. Temat var Kristi himmelsfärd. Jenny i svart prästdräkt med silverkors runt halsen ackompanjerade lovsången med gitarr. Vi diskuterade söndagens text, berättade om upplevelser vi haft då vi fått följa någon fram till porten. Vi kom med våra böneämnen och vi firade nattvard tillsammans. Utanför fönstret stod jakarandaträdet i full blom.
 
”Det finns så mycket att göra, vi är varken för unga eller för gamla för att tackla det som Gud ber oss göra”, sa Jenny.