Jag har lyssnat till några av hans bibelföreläsningar och sett flera långa intervjuer med honom. Jag har läst bloggar och artiklar om honom. Just nu, när jag skriver det här, följer jag med ett halvt öga med en Fb-diskussion om Petersons Gudsbild.
Det som bekymrar mig är att jag inte klarat av att bilda mig en egen åsikt i frågan. Jag har inte, på allvar, tagit reda på. Det är inte jag som debatterar där på bloggen, och av dem som skriver är alla utom en män.
Räds kvinnor de här debatterna? Känner sig kvinnor för oinsatta för att delta i debatter? Varför är jag så oinsatt?
Nånstans där tänker jag att det handlar om att jag aldrig på allvar tränat mig i att ha en åsikt, försvara den, stå för den, argumentera för den. (När jag försöker händer det att jag blir uppjagad och börja gråta.)
Jag väjer undan för jag tror inte att jag vet tillräckligt. Att han inte vet så mycket verkar däremot inte hindra min tioåriga son från att ha starka åsikter om det mesta, också i skolan.
Jag skulle aldrig ha vågat.
Ibland tänker jag att kvinnor bär sin okunskap med skam, och tystnar, medan män bär sin kunskap med stolthet och talar ut. Det här gäller inte för alla män och kvinnor, men för många.
Jag ser mitt kunskapsglas som halvtomt. Skulle en man se det som halvfullt? Jag blickar sorgset på glaset och tänker att jag varit lat och slarvig, jag borde ha fyllt på. Men är det sant?
