Liisa Mendelin bor sedan några år tillbaka i Borgå. Där, i en liten by av minihus, bygger hon som bäst på ett eget minihus på 50 kvadratmeter. Det ska bli hennes hem.
Hon är uppvuxen i Maxmo, men vartefter att hon och hennes systrar flyttade bort för studier och jobb blev Maxmo en vagare fästpunkt. Hennes föräldrar valde att flytta efter sina barn, och så kommer det sig att två systrar Mendelin och deras föräldrar nu emigrerat till Borgå.
Att landa just i Borgå var inte någon självklarhet för Liisa. Innan pandemin jobbade hon som journalist på en kristen tidning i Stockholm. Hon, som är utbildad teolog och journalist, var som klippt och skuren för uppgiften. Ändå kände hon sig låst.
Hon fick fysiska stressymtom. Pulsen skenade då hon satt framför datorn, hon fick kväljningar då deadline närmade sig.
– Det är så jättehård konkurrens i journalistjobbet och jag kände aldrig att jag räckte till. Jag vet inte om det var mina egna krav eller omgivningens. Jag tänkte att jag kanske bara måste byta arbetsplats, men det var något mer som skavde.
Till slut blev hon sjukskriven. Hon gick en stresshanteringskurs som gav mer stress, fylld av hemläxor och kognitiv beteendeterapi. Men där fick hon också bekräftat att hon var utmattad. Mer utmattad än hon själv trott. Hon fick träffa andra i samma situation, människor som var så trötta att det bara tagit stopp.
Efter sjukskrivningen blev hon uppsagd. Pandemin hade lett till en våg av uppsägningar, och eftersom Liisa varit sist in var hon också först ut.
– Samtidigt var det en gyllene biljett! Jag hade inga barn eller huslån, inget ansvar för någon förutom mig själv. Jag fick ett ganska bra avgångspaket, och pengar innebär ju tid. Jag behövde inte stressa för att genast hitta ett nytt jobb.
Så hon gick på olika kurser: i teckning och design, möbel- och fönsterrestaurering samt möbelsnickeri. Skriva varken ville eller kunde hon.
– Jag behövde byta riktning, och för mig handlade det om att göra fysiska saker.
Svaret: kojor och sandslott
Liisa Mendelin behövde minnas tidigare versioner av sig själv. Vad tyckte barndomens Liisa om att göra? Att bygga kojor och sandslott. Tonårs-Liisa köpte gamla möbler och ägnade sig åt inredning.
På kursen i möbelrestaurering blev hon tipsad om att testa på byggnadsvård. Det är lite som möbelrestaurering, bara i större skala, och enklare att leva av.
Hon sökte in till en byggnadsvårdsutbildning och arbetar i dag som restaureringsmurare. Om somrarna har hon jobbat med kyrkoruinerna i Gamla Vasa, om vintrarna med det medeltida slottet Olofsborg i Nyslott.
Karriärbytet kom till av tvång, för att stressen tagit fäste i kroppen. Samtidigt har det öppnat upp för helt nya saker.
– Det handlar också om att tillåta sig själv. Även om jag varit en duktig flicka som klarat mig bra i skolan behöver jag inte hålla på med skrivbordsjobb.
Hon vill uppmuntra andra att våga snegla åt andra håll då den inslagna vägen ger tryck över bröstet. Man får ändra sig.
Själv gick hon in i byggnadsvårdsbranschen med siktet inställt på att restaurera kakelugnar. Men så dök det upp jobb i historiska miljöer istället.
– Jag blev helt kär i att jobba med stora medeltida byggnader. Man ska inte låsa fast sig vid en vision, utan låta den vara lite levande och lekfull. Bara prova på, se vart det bär!
Som teolog som jobbat på kristna tidningar säger Liisa Mendelin att förväntningen kanske är att hon ska säga att Gud ingrep mitt i utmattningen. Någon sådan vändpunkt finns inte i den här berättelsen. Men att restaurera en gammal kyrkoruin är också ett slags arbete för evigheten, och det konkreta arbetet – det har varit helande.
