I en nedlagd skola i östra Helsingfors går Sirpa Kähkönen vårvintern 2024 och ser pjäsen Slutet på sovjetmänniskan.
Berättelsen bygger på en dokumentärroman av nobelförfattaren Svetlana Alexijevitj; om en gammal bolsjevik som aldrig slutade tro på ett system som redan hade svikit honom.
Pjäsen lindrar en smärta Sirpa Kähkönen har burit, över sina anhörigas öde; fängslade i Finland som kommunister eller fängslade, torterade och dödade som spioner av Stalin när de hade utvandrat till sina ideals Sovjetunionen.
”Skådespelaren tog liksom hela min börda för att bära den. Det var första gången jag upplevde någonting sådant så klart”, skriver Sirpa Kähkönen efteråt.
Det blir i brevboken Kirjeitä läsnäolosta som hon nu har gett ut tillsammans med biskop Mari Leppänen. I brev ”om en närvaro” möter hon som Finlandiaprisbelönt författare den fjorton år yngre prästen, kulturvetaren och biskopen Mari. De skriver från vintern 2023 till hösten 2025.
– Vi lärde känna varandra i breven och tog liksom också varandras sorger, oro och trötthet. Världen var väldigt svår i början av vår brevväxling, säger Sirpa Kähkönen.
"Bästa Mari"
De första breven är distanserade och artiga: Bästa Mari. Sirpa Kähkönen har då ännu inte fått Finlandiapriset, men varit nominerad fyra gånger, med en faktabok och tre gånger med någon av romanerna i Kuopiosviten om hennes hemstad.
Vid tiden för brevboken håller hon precis på att bli klar med romanen 36 urnor, familjekrönikan hon spinner kring sin mamma Riitta och hennes död vintern innan.
Boken om Sirpa Kähkönens svåra uppväxt med sin alkoholiserade, instabila mamma, skadad för livet i en bussolycka, tär hårt på Sirpa. Slutspurten har blivit frenetisk, och när den är ute går hon ner ”rätt så djupt, i mörka vatten”. Hon har fått terapisedel och har börjat gå till bastu med vinterbad, och i kyrkan.
Hon lutar hon åt att prisbelönta 36 urnor blir hennes sista roman, utan väg framåt som författare.
Ute i Europa är det krig. I Finland skärs stödet till kulturen ner. Författarna är oroliga. Själv har hon som en av våra mest kända författare behövt söka ett andra yrke att leva på. Hon pluggar till kyrkvaktmästare, sommarjobbar på Furumo begravningsplats och finner ro i gravkvarteren; hon påtar med jord och blommor.
I brevboken lutar hon åt att prisbelönta 36 urnor blir hennes sista roman, utan väg framåt som författare.
I breven blir biskop Mari Leppänen efterhand underbara Mari! guldhjärtade Mari!. Också Mari är i en smärre kris. Hon skriver ofta från tystnaden med skidspår och bastu i en stuga i Savolax. Under bokens gång mognar hennes beslut att ta sabbatsledigt – vilket hon som bäst har under våren 2026.
Mari är inte trött, uttråkad eller cynisk, skriver hon. Hon behöver bara få ta emot emellanåt, och inte bara ge och dela som man gör som biskop. Vara okänd, vara för sig själv.
Det godas plåga
Sirpa Kähkönen sitter på kaféet mittemot Berghälls bibliotek. Nej, hon bor och verkar inte i sina böckers Kuopio, hon har bott här i Helsingfors ända sedan studietiden, i över 40 år.
Kaféet är ett göra-gott-kafé i kvarteren, en arbetsplats för funktionshindrade och svårsysselsatta, stött en gång av den originella journalisten, förläggaren och släktmiljardären Niklas Herlin. Bakom disken hjälps två unga män åt; den ena kan menyerna och vitrinerna, den andra kan kassaterminalen.
Att göra gott, och offra sig för det goda i världen har utmanat Sirpa Kähkönen hela livet.
I vinter har jag gått igenom det kristligt-kommunistiska självuppoffrandets etos jag har burit inom mig som en självklarhet. Jag har gått med i uppgifter jag har upplevt ligga på mitt ansvar [...] och jag ångrar att jag ibland har åtagit mig sådant som jag inte har haft krafter till.
Morfar och bröderna
Morfar Lauris, Ukkis, och hans syskons öden, har färgat Sirpa Kähkönens liv.
– Ukki hade varit i Sovjetunionen och studerat vid officersskolan där, dömdes för landsförräderi i Finland och satt i fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning i slutet av 20‑talet och på 30‑talet. Han var en annan man efteråt.
Vad trygga Ukki hade varit med om, det viskade kvinnorna i familjen om, men om hans bröder Aarne och Elias ville man inte tala.
Sirpa Kähkönen gör parallellen med de två spårlöst saknade bröderna och 1600-talsklassikern Kristens resa,
– Elias var direktör för en fabrik i Petrozavodsk som tillverkade skidor som fortfarande är berömda i Karelen. Han trodde på de socialistiska utopierna om ett bättre samhälle och byggde vilohem för sina arbetare, anlade koloniträdgårdar och erbjöd studier efter arbetsdagen.
Men både han och brodern Aarne som också jobbade vid fabriken fängslades, förhördes som spioner, torterades och dödades, Aarne 1937 i Kotlas, Elias i Krasnojarsk i början av 1940‑talet.
– Det var min mor som ville att jag skulle ta reda på mera om de här bröderna, säger Sirpa Kähkönen.
I brevboken gör hon parallellen med de två länge spårlöst saknade bröderna och den kristna 1600-talsklassikern John Bunyans Kristens resa, med karaktärerna Kristens och Hoppfulls vandring mot den förlovade staden.
För sina romaner i Kuopiosviten har hon läst den och mycket annan folklig kristen litteratur från gångna tider.
– Min morfar och hans bröder var söner till en kristen mor och en far som var socialist. De hade alla de här utopierna – att tänka på dem som kommer efter oss och göra världen bättre.
"En tro har jag alltid haft"
Sirpa Kähkönen själv har vuxit upp på 1970-talet med vänsterarvets bitterhet mot kyrkan, läst Här under polstjärnan, varit förbannad på kyrkans roll under inbördeskriget och som 14-åring backat inför skolans religionsundervisning och skriftskolan, och senare gått ur kyrkan.
Under coronapandemin blev Sirpa Kähkönen medlem i kyrkan på nytt.
– Jag kände att nu är tiden mogen för mig. Jag har alltid haft en tro, men den blev tydligare under pandemin när jag satt ensam hemma och funderade på livet, döden och det sköra i vår existens.
"Min lyckokänsla handlade om en stor önskan att en stund få vara ett inte-jag, utan ett vi."
I breven med Mari skriver hon om hur mycket hon nu behöver lära sig om kyrka, kristendom och teologi från början.
Men tron är förstås mer än bara kunskap om system. För mig är tron alldeles särskilt värme, ljus, glädje och tröst. I går tänkte jag på om jag faktiskt kan få tröst av någonting som jag inte ser, men som jag upplever finns i mitt inre. Men på samma sätt får jag fortfarande tröst av att tänka på de kära som har gått bort före mig. Allt som är sant för människan och bär henne i livet är inte synligt.
Vägen i sin släkts spår har också lett henne fram till kyrkan och tron, eller snarast fram till Jesus och till en upplevelse av att vara buren. Gud förblir däremot abstrakt, skriver hon till Mari.
Hon går i mässan och när man en söndag läser den nicenska trosbekännelsen med dess vi-form faller någonting fint på plats och frigörs för henne.
Jag tror att det för mig i den lyckokänslan handlade om en stor önskan att få uppgå i församlingen, vara ett med en större skara, vara i förening, att en stund vara ett inte-jag, utan ett vi.
Tron som en skör vårvisa
Här på kaféet, med bilarna i det blå ljuset på Femte linjen utanför, är Sirpa Kähkönen obekväm med att säga så mycket mer om tron i hennes vardag. Nya vanor, nya ritualer?
Hon skruvar på sig.
– Tove Jansson har beskrivit det väldigt bra. Det är som när Snusmumriken inte vill berätta om sin vårsång. För att om man talar om sin sång för tidigt så blir den på något sätt tafsad på och fördärvad. Den måste bli färdig först.
I brevboken växlar stämningar, årstider och ljus. Under en av bokens vårar i Berghäll skriver Sirpa Kähkönen om hur magnoliorna redan frostiga vårmorgnar har knoppar på Torkelsbacken här om hörnet.
Vi är snart där igen. Ljuset segrar. Och Sirpa Kähkönen skriver på en ny roman.






















