Biskop Bo-Göran efter fem år: ”Borgå stift ska inte luta sig förnöjt tillbaka”

Vilken är den märkligaste händelse du minns från dina fem år som biskop?

– Dagen på vårvintern 2020 när jag stod i butiken här i Borgå med ett paket spenatsoppa i handen, och de ringde från Yle och sade att vi står inför en pandemi. Jag gick ut i bilen och googlade snabbt vad det handlade om och 10–15 minuter senare gav jag en intervju. Jag var ny som biskop då. Sedan började allt stängas.

Vad sade du i intervjun?

– Att vi står inför en stor osäkerhet och att vi måste hålla ihop och möta det här tillsammans. Då kunde jag inte föreställa mig någonting av det som väntade. Ingen visste på månader vilken vändning allt skulle ta, inte myndigheterna, inte medicintillverkarna.

Och kriget i Ukraina?

– Den morgonen i februari 2022 ringde de mig också och frågade när jag kunde vara i en studio i Böle. Om 50 minuter, sade jag. Det var en speciell atmosfär den morgonen; folk från militärledningen kom och gick. Och sedan höll jag radioandakten den kvällen.

Det sägs ibland att kyrkan inte är densamma efter pandemin. Är det så?

– Det kom en stor trötthet efteråt, både bland anställda och medlemmar. Så mycket hade situationen krävt av alla. Att göra om minnesstunder, smågrupper, alla format så alla kunde närvara. Men den tröttheten börjar vara förbi.

Det positiva av pandemin?

– Tekniken i församlingarna tog sjumilasteg. På tre månader nådde det man annars behöver ha en strategi och minst en treårsplan för … De unga medarbetarna steg fram i församlingen! Före det hade jag hunnit se några gudstjänster streamas med skakiga telefonkameror och tänkt: Är det där allt vi har att ge? Men de unga tog över: Det här fixar vi. Det här måste vi skaffa. Sådan här utrustning behöver vi.

Fem år som biskop, har du någon gång känt att du i någon fråga borde ha varit snab­bare på bollen?

– Borgå stift är i ett läge där vi fortsatt har en hög kyrkotillhörighet. Ur den synvinkeln går det bra. Vi har kunnat luta oss bakåt och tycka att det är ett slags mätare på att det finns en mening i det här. Men nu är vi vid en punkt där det gäller för oss att tänka strategiskt och vara benägna att förändras och utvecklas.

"Jag ser fram emot att få träffa gänget varje gång. Tapio leder oss på ett bra sätt och alla får tänka högt. I biskopsmötet får vi vara oss själva."

– Jag är inte säker på det här grundkonceptet i längden, att bara ha så många medlemmar som möjligt. Vi ser unga familjer välja att inte längre döpa sina barn. Det är en tyst markering, ett slags frågetecken inför vår gemenskap. Kyrkan är till för att ge mera mening, samhörighet och gemenskap. Vi, och jag, måste ta till oss frågetecknen innan de är utropstecken.

Det talas allt oftare om att fler funktioner i kyrkan borde koncentreras kring biskop och stift, ”stiftsmodellen”. Vad är din åsikt?

– Den gör mig fundersam. I Borgå stift sitter vi överallt utom på Åland ihop med ett annat finskt stift, i samfälligheterna. Hur delar du då upp kyrkor, ekonomi, personal och annat så att man kunde tala om ert och vårt?

Stiftet behöver präster också. Många lediga prästtjänster i stiftet har ibland inte en enda sökande.

– Jag har som biskop vigt 29 präster och 19 diakoner på fem år. Det blir en prästvigning på trettondagen och en till på pingstdagen och så är det tre–fyra präster till. Just nu är det smått kö till tjänsterna här i regionen, och på Åland. Det är Österbotten som just nu inte drar. Rekryteringen är just nu den stora utmaningen.

Vem som än är biskop i Borgå är delar av Öster­botten alltid kritiska till honom. Du har avhållit en präst från tjänst, den laestadianska väckelsen hotar gå ur kyrkan …

– Ja, det ska jag säga att det har varit utmanande lägen. Men jag har för vana att ta kontakt när det kärvar och är jätteglad för att en grupp inom (laestadianska) LFF hade sin dörr öppen. Dem har jag träffat regelbundet. Men jag ser utmaningarna. Riskerna och var det kan sluta. Men så länge man kan sitta vid samma bord och vara rakt på sak är jag inte rädd.

Du har gett fyra kyrkoherdar i Österbotten fria händer att besluta hur fridsföreningarna får verka i deras församlingar. Det bäddar väl för att väckelsen till sist går sin väg?

– Jag ser det inte så där. Kyrkoherdarna har i kyrkolagen och kyrkoordningen ett rörelseutrymme för att hitta en lämplig väg kring till exempel nattvard i egna bönehus. Jag litar på dem. Om jag som biskop försökte styra över församlingarna skulle jag krympa det utrymmet. Men vill man missbruka det utrymmet, så gör man ju det då.

Som biskop har du också uppdrag utanför stiftet. Är det tyngre eller lättare att åka till exempel till kyrkomötet än att resa i stiftets egna ärenden?

– Kyrkomötet varierar. Där är utskottsarbetet ofta tungt. Nu senast satt vi hela veckan och processade biskoparnas förslag till lösning i äktenskapsfrågan. Mötena var givande, men tuffare än förr. Hur vi än vrider och vänder så är vi fifty-fifty i utskottet.

Tror du förslaget går igenom?

– Man kommer hursomhelst att fortsätta viga (regnbågs­par) i kyrkan. Kyrkomötet är starkt delat och förslaget kräver trefjärdedels majoritet. Går inte det här igenom måste vi ändå ställa oss frågan: Vad gör vi nu? Hur ska vi ha det? Det är i kyrkomötets händer. Vi har ingen annan att gå till. Så ett positivt beslut skulle ge arbetsro i kyrkan, och utrymme för alla.

Och biskopsmötet med de andra biskoparna?

– Biskopsmötet är en kraftkälla, ett direkt kollegialt stöd. När jag åker dit ser jag fram emot att få träffa gänget och att få sitta tillsammans med dem. Tapio (ärkebiskop Luoma) leder oss på ett bra sätt och alla får tänka högt. Vi får vara oss själva. Vi diskuterar öppet och vågar också vara kritiska till varandra.

– Dagen den 29 september 2019 när jag biskopsvigdes är också en av de finaste dagarna i mitt liv. Biskopskollegerna från hela Norden andra delar av världen var här, och folk från hela stiftet. Och framför allt var människorna här! Den dagen tänker jag på i situationer när det är utmanande i det här jobbet. Den dagen skulle jag inte vilja vara utan.

Fakta: Bo-Göran Åstrand

• Född 1964, uppvuxen i Överpurmo.
• Vigd till präst 1991 och verkade hela sin tid som församlingspräst i 28 år i Jakobstads svenska församling.
• Kandiderat tre gånger i biskopsval, blev 2019 vald att efterträda avgående Björn Vikström.
• Gift med Karin Åstrand som är diakonissa.
• Porträttet av Bo-Göran Åstrand målades till 60-årsdagen av konstnären Ninni Heldt.