Christa har skrivit "Lilla förlustboken" och Sofias bok heter "Att resa sig efter ett fall".
Christa har skrivit "Lilla förlustboken" och Sofias bok heter "Att resa sig efter ett fall".

De ger ut varsin självutlämnande bok om att navigera livets tunga sidor

BÖCKER.

Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen.

1.9.2024 kl. 19:06

Christa Mickelsson och Sofia Torvalds sätter sig vant till rätta på sina egna stolar i Kyrkpressens kontorslandskap när de ska intervjuas. Här arbetar de båda; Sofia som redaktionsansvarig journalist och Christa som journalist, fotograf och webbjournalist. Sedan Christa fick en hjärnblödning för sju år sedan arbetar hon deltid.

Ni har båda skrivit tidigare om tunga upplevelser, Sofia om sin depression i boken Jag längtar mig genom Guds tystnad (Fontana Media 2022) och Christa i Ett blodkärl som brast (Fontana Media 2020). Hur föddes tanken på de nya böckerna?


Christa:
Här på redaktionen har de frågat mig: ”När ska du skriva en ny bok?” Så fick jag ett stipendium för att skriva den, och sen ett till. Då blev jag ju tvungen att göra det! Där den första boken beskrev den svåra tiden efter hjärnblödningen och min kamp för att åtminstone delvis återfå tal- och rörelseförmågan, tar Lilla förlustboken avstamp i åren som följde och min bearbetning av det jag kallar min livssorg, att livet inte blev som jag hade tänkt mig.

Sofia: Jag hade tidigare skrivit ett par böcker om ångest och depression. Jag är sådan att om jag har ett problem sätter jag igång och lär mig så mycket jag kan om hur det kan lösas. När jag mått dåligt har jag alltså läst en massa, lyssnat på poddar, diskuterat med andra i samma situation. Det innebär att jag förutom egna erfarenheter också samlat på mig en stor mängd tips och råd. Jag ville skriva en bok jag gärna själv skulle läsa – vad har funkat, vad har visat sig nyttigt, hur kan man tänka? Att resa sig efter ett fall är en slags summering av allt jag lärt mig på vägen.


Det finns en del gemensam tematik i böckerna, även om det är en ren tillfällighet att de skrevs ungefär samtidigt. Både Mickelsson och Torvalds har fokuset tydligt riktat på läsaren. För Sofia Torvalds är målgruppen vem som helst som haft det svårt. Christa Mickelsson konstaterar att hon i motsats till Torvalds inte tar upp psykisk ohälsa, men nog sorg och förluster av varierande slag. Lilla förlustboken riktar sig till alla som sörjt eller sörjer.


Sofia: Depression kommer ju ofta som en följd av sorg och förluster, men kan också ses som en slags förlust i sig.

Christa: Eftersom jag har afasi blir det så att jag gärna skriver kort och ganska koncist, medan du broderar ut texten mera. Jag vet ju också hur det är att inte orka läsa särskilt långa böcker.




Sofia Torvalds och Christa Mickelsson är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. Foto: Nicklas Storbjörk

Ni skriver båda väldigt ärligt och utlämnande. Var det ett lätt val?


Christa:
Jag hade egentligen inte tänkt att boken skulle bli så utlämnande, men alla som läste och gav feedback på vägen sa ”mera personligt”! Då fick det bli så. Jag tycker i och för sig det känns lätt att skriva personligt. Det är mycket svårare att vara lika öppen när man pratar.

Jag hade egentligen inte tänkt att boken skulle bli så utlämnande, men alla som läste och gav feedback på vägen sa ”mera personligt”!


Sofia: Jag tycker det är bra att vara åtminstone lite personlig, det fyller en funktion. Till exempel har jag svårt med sömnen för tillfället och har läst två böcker i ämnet, en skriven av en neurolog och expert på sömnproblem, den andra av en person med egna sömnproblem. Neurologen skrev jättebra. Ändå kände jag hela tiden: ”Men vad vet du om sömnproblem?” Jag vill helst att den som skriver om något själv ska ha vadat i eländet, men utan att fastna i sin egen berättelse.


Ett återkommande tema för er båda är sorg av olika slag. Sofia skriver om rätten och behovet att sörja, Christa om bland annat livssorg, sorg över det som kunde ha blivit.


Christa:
Jag kom i kontakt med begreppet livssorg i en bok och det var ett aha-ögonblick för mig. En förståelse av att just det, det är ju det här jag upplever. Det handlar inte heller bara om den stora förlusten i mitt liv. Det finns också många små förluster som behöver bearbetas på något sätt.

Sofia: Det gör upplevelsen mer allmängiltig tycker jag, att beskriva något utifrån att det här inte bara är min definition utan något som andra har funderat på och namngett. Jag är inte ensam om just det här traumat. När man funderar kring sina egna bekymmer löper man risken att bli ganska självcentrerad, och då är det desto viktigare att rikta sina funderingar utåt mot andra, mot den delade upplevelsen. Jag ser ibland framför mig hur alla människor i världen som är deprimerade just nu sitter i en grop och gråter, och vi behöver alla hjälp med att komma upp ur den gropen. Det tröstar mig också att vi alla delar hur det är att vara människa.

Jag ser ibland framför mig hur alla människor i världen som är deprimerade just nu sitter i en grop och gråter, och vi behöver alla hjälp med att komma upp ur den gropen. Det tröstar mig också att vi alla delar hur det är att vara människa.

Jag skriver om att våga sitta med sorgen. Det kanske tar bara tio minuter, sedan kan jag gå vidare med min dag. Men att ge rum för sorgen när den knackar på tror jag är viktigt.

Christa: Ja, det är viktigt att tillåta sig att sörja. Jag skapade en enkät på mitt Instagramkonto där jag frågade mina följare vad som var deras livssorg. Svaren blev en stark påminnelse om att vi människor bär på mycket som kanske inte syns utåt.


Hur man upplever sorg och förluster är väldigt subjektivt. Öppnar det kanske upp för feedback man inte vill ha, till exempel att någon opponerar sig för att de upplevt saken annorlunda?


Sofia:
Jag har aldrig fått sådan feedback rätt ut, även om folk kanske tänkt det! Men det finns en tendens att jämföra orsaker till sorg. Kanske har jag varit lite rädd för att folk ska tycka att hallå, vad har du för orsak att vara deprimerad? Men lidandet är stort oavsett orsak. Jag tycker överhuvudtaget inte att man kan jämföra smärta, och det kanske inte måste vara jätteeländigt för att vi ska behöva tröst. Vi behöver alla tröst.


Hur hittar man en balans mellan att ärligt beskriva hur det faktiskt är och samtidigt förmedla hopp?


Christa:
Jag tänker nog på att många strokepatienter jag känner inte alls har klarat sig lika bra som jag. Att kunna acceptera hur livet blivit är en nyckel. Min kompis använde uttrycket radikal acceptans: Det här har hänt, jag tycker inte om det – men det har hänt.

Att kunna acceptera hur livet blivit är en nyckel. Min kompis använde uttrycket radikal acceptans: Det här har hänt, jag tycker inte om det – men det har hänt.

Sofia: För mig handlar det om att hitta balansen mellan hopp och acceptans. Jag tycker inte om förändringar och har inte lätt för att acceptera saker som inte kan förändras och skriver en del om den kampen.


Vi vet förstås att livet inte blir mindre svårt av att vara troende. Men på vilket sätt gör det skillnad?


Sofia:
Det gör jättestor skillnad. Just nu är jag i en fas där jag talar med Gud jättemycket, till exempel om att jag är lite trött. ”Kan Du göra något åt det?” Det är en stor tröst att få föra den dialogen, oavsett om det känns som att jag får svar. Just nu mår jag bra och då känns det lättare att tro att Gud har allting i sin hand, även om det funnits tider då jag verkligen tvivlat på det.

Just nu är jag i en fas där jag talar med Gud jättemycket, till exempel om att jag är lite trött. ”Kan Du göra något åt det?” Det är en stor tröst att få föra den dialogen, oavsett om det känns som att jag får svar.

Christa: Jag har fått så mycket vägkost under livet när det gäller tron. Åtminstone något har fastnat av allt det som jag lärt mig och hört genom åren. Jag har aldrig varit arg på Gud på grund av det som hände mig. På något sätt har jag aldrig utgått ifrån att just jag skulle bli besparad svårigheter, så det har kanske gjort det lättare för mig. Samtidigt undrar jag om jag kanske borde bli lite arg? Att det kan vara en naturlig del av sorgeprocessen.


Sofia: Kanske du ännu arbetar upp lite ilska? Och skriver Lilla vredesboken.

Båda gapskrattar.


Christa Mickelsson

– Journalist och författare.

– Christa om Sofia: ”Sofia lärde mig att bli journalist och lär mig jämt många andra saker. Hon är rysligt bra på det hon gör. Att vara med Sofia, både på jobbet och privat, är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (parafras på en av Alex Schulmans böcker).”

Sofia Torvalds

– Redaktionsansvarig redaktör på Kyrkpressen och författare.

Sofia om Christa: ”Christa och jag träffas regelbundet utanför jobbet och inspirerar varandra. Jag beundrar Christa för hennes stilkänsla, och för hennes förmåga att sätta känslorna åt sidan och se logiskt på saker och ting. Jag har lärt mig mycket av henne. Hon är också jätterolig!”

Text: Joanna Nylund
Foto: Nicklas Storbjörk


Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53
– Att få visa att Gud är nådig och att hans förlåtelse finns där för alla, oavsett vad vi gjort, har varit en stark upplevelse för mig, säger Fanny Sjölind.

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28
Tidigare kändes tanken att lämna Jakobstad motig. Nu har Anders Eklund och hans fru Maria skaffat husbil.

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36
– Jag har ett personligt intresse att påverka i de här frågorna, säger Sini Aschan.

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00
Kyrkoherde Lotta Endtbacka från Jakobstad sitter i styrgruppen för en smalare kyrkostyrelse.

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00
Arbetet med utmärkningen började i Sideby och inför invigningen har man också ruttmärkt runt Vasa.

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Borgå stift kommer att få två nya präster i slutet av oktober. Bland annat det meddelar domkapitlet i Borgå stift. 27.9.2024 kl. 17:51
Kyrkoherdetjänsten i Larsmo på orten har lediganslagits men har inte lockat några sökande.

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Jan Nygård blir ny tillförordnad kyrkoherde i Larsmo. Domkapitlet har förordnat Nygård att efterträda Max-Olav Lassila som går i pension. 27.9.2024 kl. 17:26
Bröderna Herman och Andre Mård, Ray Baker, Hanna Saarijärvi samt Daniel och Carolina Djupsjöbacka var några av de som deltog i Kyrkhelg Nord i år.

KYRKHELG NORD. Kyrkhelg Nord är kaffe, glass och vänner. Men också Ray Baker som både ursäktar och uppmuntrar konservativa kristna. Det övergripande temat under årets kyrkhelg kan sammanfattas som ”anpassa er inte”. 26.9.2024 kl. 11:05
Saara Schulman och Nicolina Gull, vill inspirera, entusiasmera och spräcka dammiga tabun.

podcast. Bröllopskollektivet varvar snack om estetik och fix med reflektioner kring relationer. – Att man bråkar betyder inte att man har ett dåligt förhållande, utan att man har ett förhållande, säger Saara Schulman. 25.9.2024 kl. 17:10
Ray Baker efter sitt första anförande under Kyrkhelg Nord.

KYRKHELG NORD. Då Ray Baker tar till orda under inledningsmötet av Kyrkhelg Nord ger han kängor åt såväl Mark Levengood som bibeltrogna konservativa kristna. 20.9.2024 kl. 21:10

Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53