Hon växte upp i Jönköping. Under uppväxten vistades Maria Smeds varje sommar i morföräldrarnas stuga på Nätören i Socklot, Nykarleby.
Mamma Solbritt Smeds flyttade från Nykarleby till Sverige i slutet av sextiotalet. Där träffade hon Marias pappa och stannade kvar.
Nu delar Maria sin tid med att vara präst i Svenska kyrkan och den inomkyrkliga väckelserörelsen EFS. Dessutom är hon kommunal musiklärare i norra Kiruna och undervisar barn i Karesuando. Från och med nästa år lämnar hon prästjobbet i Pajala församling för att fokusera sin prästgärning på EFS.
De senaste sex åren har hon bott på olika orter i svenska Sápmi: Lannavaara, Vittangi, Kiruna och Karesuando. Nu bor hon i Lannavaara, en liten by med 80 invånare sydväst om Karesuando.
– När man bor på orten så kommer man ju in i byarna. Jag har varit en nomad här de här åren, men ändå känt mig mest hemma i Lannavaara.
Att bo i en by i norra Sverige är lite som bo på ett missionsfält.
– Det är en stark kulturskillnad inom Sverige. Trots att vi alla är svenskar är varken det samiska eller tornedalska min kultur.
Maria ser väckelsehistorien med det laestadianska arvet som ett sätt att nå ut och missionera för samerna.
– Samerna hedrar väldigt mycket sina förfäder så det kan vara ett sätt att återuppliva fädernas tro.
Hon söker det som är äkta i människornas hjärtan, för det kan man bygga vidare på.
– Då dras de som gillar sanning och äkthet med medan andra blir vansinniga. De som gillar sanning är också mogna för Jesus.
Innan hon hamnade i Lannavaara har hon gått en lång väg med början i Jönköping där hon fann tron, till att något motvilligt iklä sig prästkragen.
– Jag har inte fått tron genom hemmet. Som barn klev jag in i ett missionshus söder om Jönköping och fick en hemkänsla där. Jag kom till tro och växte upp i barn- och ungdomsverksamheten.
Frikyrkan blev en naturlig plats för henne. Ända tills hon kom till konfirmationen.
– Då blev mamma plötsligt väldigt religiös och deklarerade att i vår familj konfirmerar man sig i den lutherska kyrkan. Det gjorde jag. Jag hade en jättefin präst, Torgny Wirén, en ganska känd författare. Det var en jättebra konfirmationstid då jag också fick känna mig hemma i Svenska kyrkan.
Musiken blev Marias yrkesval. Hon gick musiklinjen i gymnasiet och har jobbat med musik sedan dess det.
– Det har varit parallella spår då musiken blivit mitt naturliga val. Jag har alltid velat jobba med evangeliet genom musiken.
Skamfiltret kommer på
Hon gick också en frikyrklig utbildning i själavård och blev kristen terapeut.
– Men inte pastor. Det kände jag att jag inte skulle bli. Men jag gillade de mjuka frågorna. I 20-årsåldern gick jag igenom en utbrändhet så jag behövde också hitta verktyg.
Hon kände ändå att hon inte hade riktigt kommit in i kärnan av sin kallelse, som om hon gick lite runt den.
– Präst var det sista jag ville bli. Jag älskar att nå människor men jag upplevde att jag som präst skapar en mur till dem. Att tala med en präst är som att tala med en tandläkare. Skamfiltret kommer på och du vill hålla handen för munnen för att dölja tänderna.
Så ville hon inte ha det. Men hon upplevde ändå att en kallelse sakta växte fram.
– Gud talar ibland till mig, oftast i drömmar om natten. En natt hade jag en dröm där någon jämförde mig med Rosenius. När jag vaknade visste jag inte vem Rosenius var. Jag tog reda på att han grundat EFS, en rörelse jag inte hade haft kontakt med.
Hon upptäckte EFS utbildning för nyplantering.
– Jag tyckte den var genialisk. Jag har alltid känt mig som en pionjär i Guds rike och jag ville rusta mig på den punkten.
Hon gick utbildningen på Johannelund i Uppsala och var församlingsplanterare i Nacka i Stockholm inom Alliansmissionen.
– Medan jag studerade teologi och folk frågade mig om jag ska bli präst svarade jag att jag inte vet, fråga Gud. Men frågar du mig så ska jag inte bli det. Men jag blev antagen och sade ja till att bli EFS-präst.
EFS sydde ihop en prästtjänst där hon fick jobba med musik, mission och tillbedjan.
– Inom det området kände jag mig hemma. Så någonstans blev jag bekräftad som musikpräst och jag kände att jag inte måste vara en präst som alla andra. Jag kan vara Maria och präst.
Prästkragen är inte viktigt för Maria för hon ser många olika möjligheter att tjäna Gud.
– Jag har ingen egen vilja att vara präst. Men jag har en väldigt stark vilja att göra det jag upplever Gud vill jag ska göra så länge det går. Jag vet ju inte hur länge bibeltrogna präster är önskade i Svenska kyrkan. Men nu känner jag att jag lyder Gud genom att göra det här.
När hon blev prästvigd visste hon inte om kallelsen i norr. Att hon hamnade här var också ett tilltal från Gud.
– En morgon då jag satt vid frukostbordet i min lägenhet i Uppsala fick jag en inre förnimmelse att Gud ska besöka samerna. Instinktivt undrade jag: Varför säger du det till mig, Gud? Jag bor i Uppsala och har ingen kontakt med samerna.
Hon kontaktade ändå den enda kristna samen hon kände, Ola från Övre Soppero, som hon mött under studietiden på Johannelund, Han berättade vad han hade på sitt hjärta för sin bygd.
Kontakten med Ola resulterade i att Maria undrade vilken hennes roll är i det.
– Ola bär på väldigt mycket. Han är samisk aktivist och brinner för att lyfta väckelsehistorien bland samerna och laestadianismen. Jag kände att jag kan bidra med att vara pionjär. Vi kom fram till att EFS skulle behövas i nordligaste Sverige. Då bildade vi EFS Nord Sápmi.
Till en början tänkte hon resa upp och göra punktinsatser. I september 2019 upplevde Maria Guds tilltal: hon skulle flytta till Sápmi. Hon bad Gud att bekräfta det genom tre oberoende personer. Och det gjorde Gud.
– Då gick det snabbt. Jag älskar snabbt men nu kände jag att jag inte hängde med. Det var en rörelse som var tidspressad, för sen kom pandemin och stängde hela samhället. I efterhand ser jag att jag behövde vara etablerad här uppe under pandemin, för då blev ju alla livsfrågor så viktiga. Från att ha varit en väldigt traditionskristen bygd upptäckte många att de behövde tron.
Avstånden inga problem
Som musiklärare ser hon att hon har en ingång i hemmen i Karesuando.
– För mig är det viktigt att barnen och ungdomarna får spela den musik som de har inne i hjärtat. Laestadianbarnen spelar ofta Sions sånger på både orgel och piano.
När hon är ledig söker hon sig gärna bort från Lannavaara.
– Det går inte att vara privat här om man inte har en familj. Jag har vänner i Lannavaara som jag kan slappna av hos. Samtidigt är mitt liv min predikstol. Hur jag än gör så är jag ändå präst. Säger jag någonting som väcker uppmärksamhet så vet byn om det.
Sommartid gör hon gärna en roadtrip med bilen för att besöka sina föräldrar.
– De är gamla och bor i Småland. Jag får vara Maria när jag åker dit.
I sommar har hon kört sträckan tre gånger fram och tillbaka. En väg tar 18 timmar.
– Jag upplever inte avstånden till Småland eller Österbotten som något problem. Jag brukar stanna hos vänner på vägen.
