Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Vad gör en kristen när hon står i en andlig öken?

ANDLIG TORKA.

Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem.

6.2.2025 kl. 12:10

Men efter ett år eller två eller fem eller tio började något som brukade blomma torka ut. Det kom en svacka. Det var som att förlora förälskelsen: plötsligt började saker som brukade få vårt hjärta att skälva kännas påfrestande.

Varför fanns det så många irriterande medkristna? Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Varför hade vi börjat undra om det ens fanns några goda nyheter?


Om det finns något kyrkofäder, teologer och erfarna kristna har att säga om trons svackor och ökenperioder är det: det är normalt. Det är fullkomligt normalt.

Det är viktigt att tänka på den saken särskilt om du är en person omgiven av kristna som beter sig som om Gud var deras bästis och älskade att messa dem hela tiden. Om det konstant piper i kompisens telefon och hen kastar sig över meddelandena med förtjusta utrop och kärleksfulla, inåtvända leenden är det jobbigt att ens egen telefon är tyst.

Jag och min vän Robin gjorde en gång ett poddavsnitt om felsökningen. Det är den process man som kristen så lätt hamnar i när Gud känns tyst och bönen knastrar av ansträngning. Det är då man börjar undra: är det fel på min telefon? Är det fel på Guds telefon? Är det operatören? (Vem är operatören?)






Listan över möjliga fel kan innehålla punkter som: 1. Jag har kanske gjort något fel i mitt liv, typ en synd (man kommer tyvärr alltid på något). Det vill säga: Gud är möjligen sur på mig och om jag kunde lista ut varför och ändra på saken kommer allt det här att lösa sig. 2. Det är det att jag inte lyssnar tillräckligt. Om jag skulle be mer och läsa Bibeln mer och lyssna mer på lovsång skulle allt bli bra, för då skulle jag höra Gud igen. (Problemet är att i en svacka har jag ingen som helst lust att göra något av det där.) 3. Jag borde kanske förlåta någon. (Här gör man en mental lista på alla som borde förlåtas och undrar om de faktiskt är förlåtna.) 4. Jag borde kanske inte ha kollat in de där tarotkorten år 1995, kanske det är det. (Eller österländska kampsporter, horoskop eller en bok om häxor.)

Den här fasen är mycket utmattande och försätter en ofta i ett tillstånd av förvirring, nedstämdhet och en obestämd känsla av skuld och hopplöshet.


Om du har möjlighet att samtala med en erfaren kristen, få själavård eller kanske läsa en bra bok kommer du efter den här fasen förhoppningsvis tillbaka till den enda vettiga förklaringen: Du har inte gjort några större fel än någon annan och din svacka är fullkomligt normal. Ett kristet liv består av perioder då allt blommar, men också av perioder då allt vissnar och torkar ut.

Därefter följer en period av protest och förundran. Du börjar undra: varför?


Här har kyrkofäderna och de kristna författarna och själavårdarna ett klassiskt svar att komma med: Gud vill att du ska söka Gud själv och inte din härliga upplevelse av Gud.

Den katolska biskopen Robert Barron som föreläser om det här ämnet på Youtube kallar våra belönande upplevelser av Guds närhet för consolations, det vill säga tröst.

Och tröst försätter ofta en kristen i ett tillstånd av förtröstan. Jag ber, Gud svarar. Så underbart! Jag undrar vad jag ska ta mig till, Gud leder in mig på rätt väg. Härligt, det är så här världen fungerar!

När allt det här försvinner ligger misströstan nära till hands, men som Barron säger ska man snarast klamra sig fast vid Winston Churchills råd: Vad gör du när du går genom helvetet? Du fortsätter gå. Keep moving.


Johannes av Korset menar att målet är att älska Guds vilja mer än känslan. Därför tar Gud bort de sinnliga upplevelserna. Därför famlar vi framåt i mörkret. För att det är mörkt får vi syn på Gud bättre, allt det trevliga och distraherande är borta för att vi ska kunna se det som är viktigt. Det vill säga Gud.

Här frågar sig själavårdarna också vilken skilladen är mellan en trons ökenperiod och exempelvis depression.

Skillnaden är ivern. Om vi vill få syn på Gud fast han är så tyst och frånvarande, om vi ivrigt söker kontakt, då är vi inte deprimerade. (Av egen erfarenhet kan jag ändå säga att det inte är så lätt att avgöra, eftersom desperata rop kan påminna väldigt mycket om iver.)

Framåt, trogna soldater. Målet: Att följa Guds vilja.

Men åh vad det är svårt att följa Guds vilja i en värld där Gud syns vara bortraderad.


Jag undrar ibland över om Gud räknat med ett svinn. Hur många personer trillar av kärran i det här skedet? Hur många ger upp? Hur många resignerar? Hur många blir bittra? Hur många säger att de lurade sig själva när de någonsin trodde att det fanns en Gud?

Och vad gör Gud med dem som vacklar och faller? Skickar han dem tröst igen när han ser att de var svaga och inte klarade sin prövning?

Men samtidigt inser jag att desperationen, flykten och uppgivenheten kanske har att göra med att vi missförstår det där med ”att göra Guds vilja”.

Det är inte som en arbetsdag som aldrig tar slut (utan kaffepauser dessutom). Det är något skojigare.


Den amerikanska jesuitprästen Walter Ciszek sändes till Polen i slutet av 30-talet. När de tyska och sovjetiska arméerna intog landet år 1939 flydde han tillsammans med många andra till Sovjetunionen. Där blev han arresterad av den sovjetiska hemliga polisen, tillbringade fem år i fängelse och sedan femton år på fångläger i Sibirien. Han återvände till USA år 1963.

I sin bok He Leadeth Me skriver Ciszek att han under tiden i fånglägret funderade mycket på hur han skulle kunna stå ut med sin framtid. En dag fick han en uppenbarelse: Guds vilja är inte något abstrakt vi måste lista ut (och stå ut med), den uppenbarar sig för oss varje dag. ”Den enkla sanningen är att hans vilja är vad han faktiskt väljer att skicka till oss varje dag: omständigheter, platser, människor, problem”, skriver Ciszek.

Det som hjäper oss i de här lägena, skriver jesuitbrodern och författaren James Martin, är insikten om att ”detta är vad Gud vill att du ska vara med om vid denna tidpunkt”.

Det finns ett ord för det här i terapitermer: acceptans.


Under en middag häromkvällen berättade en vän, som vuxit upp i Italien, om sin mamma. Hennes liv var fattigt, torftigt, på många sätt olyckligt.

Men hon var inte olycklig. Hon kunde se, sa vännen, skönheten i allt. Hon kunde vara glad över en blomma en hel dag.

En sådan helgonlik glädje över det lilla är få av oss förunnad. Men när vi haltar vidare i öknen och försöker acceptera det som sker just nu, det som Gud placerat oss i precis idag, kan det ändå vara klokast att spana efter det lilla. ”De som överlämnat sig själva åt Gud lever alltid gåtfulla liv och får av Gud ta emot enastående och mirakulösa gåvor genom de mest alldagliga, naturliga och slumpartade erfarenheter i vilka det inte verkar finnas något ovanligt”, skrev den franska jesuitprästen och författaren Jean-Pierre de Caussade under första halvan av 1700-talet.

Så leta efter tecken. Öppna hjärtat. Ge inte upp.

Text: Sofia Torvalds


politik. Kristdemokraterna har under sommaren fått kritik för sin tystnad under regeringsförhandlingarna och för att partiet inte stått upp för de mänskliga rättigheterna. David Pettersson, nyvald tredje viceordförande för partiet, ger kritikerna delvis rätt. 27.9.2023 kl. 11:32

Replot. Kyrkpressen skrev tidigare att domkapitlet i Borgå stift haft svårt att hitta en vikarie för Camilla Svevar, som är tjänstledig från jobbet som kyrkoherde i Replots församling. Nu är det klart att Fredrik Kass under hösten sköter kyrkoherdejobbet i Replot vid sidan av det egna jobbet i Kvevlax. 26.9.2023 kl. 15:34

BRANSCHBYTE. Kalle Sällström valde att byta Församlingsförbundet mot skolvärlden för ett år. I höst undervisar han i allt från hur man bakar semlor till hur man städar 26.9.2023 kl. 09:47

partipolitik. Kristdemokraterna fjärmas mer och mer från folkkyrkan. Kyrkans anställda röstar på De Gröna. Sannfinländarna får inte kyrkfolkets sympatier. Och SFP:s kyrklighet är illa undersökt. Kyrkpressen har tittat på två nya undersökningar om politik och kyrka. 25.9.2023 kl. 17:24

FINSKA MISSIONSSÄLLSKAPET. Finska Missionssällskapet kämpar med ekonomin och planerar en omstrukturering som kräver omställningsförhandlingar. Hela personalen omfattas. Uppsägningsbehovet uppskattas till högst en tredjedel av personalen. 22.9.2023 kl. 12:21

PSYKISKA PROBLEM. Familjerådgivningscentralerna har sedan 2020 besvarat enkäter om vilka trender som syns i familjerådgivningen. I enkäten 2023 sa 83 procent att klienternas psykiska problem har ökat. 20.9.2023 kl. 17:23

Replot. Replotherden Camilla Svevar jobbar nu i Vasa – och domkapitlet har inte hittat någon vikarie. 18.9.2023 kl. 16:13

kyrkoherdeval. Vanda svenska församling och Monica Cleve nådde förlikning om kyrkoherdevalet. Kristian Willis torde installeras som kyrkoherde i Vanda nästa år. 18.9.2023 kl. 15:50

tro. Prästen och själavårdaren Maria Widén lärde sig tidigt att vi är kluvna: vi vill göra gott men gör ändå så mycket ont. Hon kallar de sidor i oss själva som vi gärna vill förneka för ”bräkande får”. Dem får vi lära oss att acceptera och älska, liksom vi måste acceptera att lidande och smärta är en del av vårt liv. – Nåden hjälper oss att bli vän med det vi föraktar. 15.9.2023 kl. 17:00

mission. Tre män med ett gemensamt barndomsland och en längtan efter att hjälpa. Det är allt som behövs för att ge ut en ljudversion av Bibeln på ett språk man inte själv behärskar. Ben Fernström, Rune Särs och Johan Lassus har tagit vid där deras föräldrar missionärerna slutade. 14.9.2023 kl. 19:00

kyrkoherdeinstallation. På onsdagskvällen fick Matteus församling i Helsingfors en ny permanent kyrkoherde då Patricia Högnabba välsignades till tjänst. Församlingen har bland annat profilerat sig med ett starkt ungdoms- och musikarbete och det genomsyrade också hela installationsmässan. 13.9.2023 kl. 23:26

PEDERSÖRE. Oberoende av om Daniel Björk jobbar i Petrus eller Pedersöre är ett uppdrag exakt det samma – att kämpa mot byråkratin. 13.9.2023 kl. 19:00

tro. Merete Mazzarella kan inte säga om tron på Gud ”fungerar”, men hon vet att hon har glädje av den. – Jag tycker att tro är det enda som kan hjälpa mot en känsla av skuld. 13.9.2023 kl. 10:00

FÖRETAGSAMHET. Tre präster och teologer jobbar med bas i Kronoby med att coacha företagare. Ganska lite behöver översättas från ”kristendomska” till vardagsspråk, säger de. Att vara företagare handlar om livets grundfrågor. Om allmänmänskliga saker som också Jesus har talat om. 12.9.2023 kl. 13:25

teve. En av dem talar i tungor, en vill vara talesperson för sexuella minoriteter och en har studerat karismatiska rörelsers destruktivitet. En rykande färsk serie om Borgå stifts biskopar har premiär idag. 11.9.2023 kl. 18:00

Kolumn. I många år kände jag att jag inte hörde hemma någonstans. Jag växte upp i södra Afrika, dit mina farföräldrar hade åkt för missionsarbete. När vi flyttade tillbaka till Finland hade jag länge svårt att svara på frågan varifrån jag kommer. 11.3.2025 kl. 13:30

Personligt. För länge sedan blev Christer Åberg utsatt för ett knivhuggningsförsök. – Jag blev osedd. Men jag var ung då och hade krafter att komma vidare. Nu är jag äldre. Jag har inte tilräckligt med motkrafter i mig. Jag har märkt att min förmåga och kraft att bearbeta ensam är sämre. 10.3.2025 kl. 14:54

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23