Skruttet döptes i domkyrkan dagen före morsdag för 1,5 år sedan. Tiina har en gudstro, även om den fick sina törnar under den långa perioden av barnlöshet.

”Skruttet” är deras stora mirakel – mamman Tiina Kumpuvuori föddes med en cp-skada

MIRAKEL.

För Tiina Kumpuvuori har det varit ett mål att trots sin cp-skada kunna leva ett så normalt liv som möjligt – och att bilda familj. – Jag vill inte vara den som man tycker synd om.

2.1.2025 kl. 08:56

För 51 år sedan hade Tiina Kumpuvuoris mamma åkt till Åbo för att föda. Men hon blev hemskickad igen trots att hon väntade tvillingar och led av havandeskapsförgiftning.

– Det var tur att hon inte steg på bussen till Ekenäs, för då skulle jag inte finnas, säger Tiina Kumpuvuori.

– I förlossningssalen skrek mamma att hon ville ha kejsarsnitt, men det fick hon inte. Hade hon fått det skulle jag antagligen inte ha min cp-skada.

En cp-skada beror på att ett barns hjärna fått en skada före tvåårsdagen – i Tiinas fall skedde det under förlossningen. Tre av hennes extremiteter är skadade och hon sitter idag i rullstol. Under uppväxten försökte man korrigera skadan med ortopedens kniv.

– En del saker blev bättre och andra sämre – jag har blivit fotopererad tolv gånger.

När Tiina var barn på 70- och 80-talet hörde det till funktionsvarierades vardag att skickas på habilitering. Fyra månader om året bodde hon på Folkhälsans habiliteringsavdelning på Topeliusgatan i Helsingfors.

– Jag saknade mitt hem i Ekenäs jättemycket. Värst var kvällarna och nätterna. Men jag fick också många vänner där – och lärde känna huset. Jag har lekt så mycket i Folkhälsans korridorer så jag kan dem som mina egna fickor.






Blev tystlåten och nedstämd

När Kyrkpressen intervjuar Tiina Kumpuvuori är det hennes födelsedag – och dagen till ära är också hennes och mannen Jukkas barn, som kallas Skruttet, hemma från dagis. Just idag passar Skruttet på att sova en extralång dagslur.

– Ibland kan jag fortfarande inte tro att vi har barn. Jag kan vakna på morgonen med en känsla av förundran.

För henne har det som vi andra kallar ett vanligt liv aldrig varit en självklarhet. Inte att gå i vanlig skola, inte att gifta sig – och absolut inte att få barn.

– På habben var jag ett spralligt barn, men i skolan var jag väldigt mobbad och det gjorde mig tystlåten och nedstämd.

Sista året i gymnasiet flyttade hon till Åbo och avslutade skolgången i Katedralskolan där. Sedan började hon studera etnologi vid Åbo Akademi.

– Jag tänkte nog att jag kommer att bli ”gamalpiga” (säger hon på Ekenäsdialekt). Jag tänkte att det är mitt öde. Jag hade länge sagt till min bästis från Ekenäs att jag tar aldrig en funktionsvarierad man, det räcker med en i familjen. Men man ska aldrig säga aldrig. Det var Jukkas utseende och lynne som fick mig att ändra mig. Jag såg inte rullstolen.

Vid det laget hade hon också blivit mer du med sin egen funktionsvariation.

– Jag ville inte längre vara den som man tyckte synd om.


”Ett horribelt besök”

Det tog sju år efter att de träffades innan Tiina Kumpuvuori och mannen Jukka gifte sig. I två år väntade de på en ramp upp till koret i domkyrkan i Åbo, för de ville kunna ta sig dit också med rullstol.

Sedan inledde de fertilitetsvård. De sökte sig till den offentliga vården med ett intyg på att de hade normalt IQ och var kapabla att ta hand om ett barn. De fick nej.

– Det var ett horribelt besök. Den person som tog emot oss överartikulerade när hon talade till mig, som om jag varit dum. ”Förstår ni att ett treårigt barn springer?” fick vi höra. Hon sa också att hon måste följa lagen – och då undrade min man vilken lag hon hänvisade till. Han är jurist, säger Tiina.

Efteråt undrade de om andra par fick samma frågor. Får den som har fel på sin vrist en fråga om huruvida hon kan springa ikapp ett barn?

– När man är funktionsvarierad är man lite som offentligt byte. Man får fråga lite vad som helst av oss.

Efter den erfarenheten hade de inget annat val än att söka fertilitetsvård på privata sidan. Där blev de väl bemötta, och det var tur eftersom vården blev lång – hela tolv år.

– Det var hoppet och envisheten som höll vår barnlängtan vid liv. I slutändan var det många som sa att vi ska ge upp, det kommer inte att lyckas. Vårt barn är ett underverk. Det är kanske för att vi väntat så länge som jag fortfarande har svårt att förstå att barnet är mitt.


Njöt inte av graviditeten

Men de tolv åren av väntan var väldigt tunga.

– Jag hade svårt att träffa folk som fick barn, det påminde mig om det jag inte själv klarade av. Jag hänger fortfarande ibland på Simpukkas (förening för barnlösa) webbsidor och irriterar mig över människor som gnäller fast de försökt få barn bara i ett år.

När det sista embryot placerades in i Tiinas livmoder vågade hon inte hoppas mer. Hon kan inte påstå att hon njöt av graviditeten överhuvudtaget.

– På grund av min ålder och på grund av min mammas havandeskapsförgiftning var jag under ständig kontroll. Och allt gick bra.

Skruttet föddes med kejsarsnitt för snart två år sedan. Kejsarsnittet var något som Tiina krävde.

– Jag talade med många läkare om det innan det ordnade sig, och varje gång jag träffade en läkare sa jag till dem: Titta på mig, jag vill inte ha en cp-skadad till i familjen.

Och till slut träffade hon en läkare som sa: Du får absolut kejsarsnitt.

– Hon talade svenska också! Jag är van vid att kämpa för mina rättigheter och är hård med att hålla på svenskan också.

Kampen slutade inte där. Det var först i sista sekunden de fick beskedet om att hennes man Jukka kunde vara med på förlossningen – problemet var att sjukhuset inte i tid fixat en rullstol som fick komma in i operationssalen. Och på förlossningsavdelningen fanns inte ett skötbord som gick att sänka så lågt att Tiina eller Jukka kunde byta blöjor på sitt barn själva.

– Och då hade vi påpekat det månader före förlossningen. Man måste vara så ihärdig hela tiden, och ibland är människor inte lyhörda.


Kommer Skruttet bjudas på kalas?

Vid det här laget av intervjun har Skruttet vaknat, och Tiina har bytt blöja med hjälp av en personlig assistent. Skruttet hoppar omkring i lägenheten med stor energi och pratar: stjärna, tomte!

– Vårt barn är så mycket rörligare än sina föräldrar – men så var också jag ett väldigt rörligt barn före mina operationer.

Skruttet döptes i domkyrkan dagen före morsdag för 1,5 år sedan. Tiina har en gudstro, även om den fick sina törnar under den långa perioden av barnlöshet.

– Alla gudföräldrar har någon sorts funktionsvariation. För oss har det varit viktigt med mångfald.

Ibland bekymrar hon sig för Skruttets framtid. Kommer hen att bli mobbad? Kommer hen att bjudas på kalas fast föräldrarna sitter i rullstol?

– Vi har ett envist, energiskt och humoristiskt barn. Jag hoppas att hen ska kunna stå på sig.

Hon märker att de andra barnen på dagis än så länge inte förundrar sig över hennes rullstol.

– När jag tas ut från invataxin är det någon dagiskompis som ropar: Skruttets mamma kommer! De tycker inte det är något speciellt med det.

Vad Skruttet tycker om att mamma och pappa sitter i rullstol funderar hon också på.

– Några gånger har hen sagt: ”Mamma, pappa pipi.” Kanske hen tänker på att vi inte kan gå?

Hon drömmer om en tillgänglig och accepterande värld.

– Jag drömmer om en värld utan långa blickar. Attityderna och samhällsklimatet har blivit sämre. Det är strängare tider, och jag orkar inte alltid kämpa.

Hon vänder blicken mot Skruttet, som demonstrerar sin förmåga att gå baklänges och att rabbla upp alla karaktärer i Babblarna.

– Du ser hur Skruttet rör på sig! Vårt barn är ett mirakel.


Barnet kallas Skruttet i den här intervjun för att skydda hens integritet.

Text och foto: Sofia Torvalds


Att tala om andra människor både förenar oss och sliter oss isär. Att tala är hälsosamt. Att skvallra kan vara riktigt fel. KP-redaktören förde skvallerdagbok och kämpade mot förtalet i en vecka. 23.6.2013 kl. 12:00

Önskar alla vi på KP-redaktionen. 22.6.2013 kl. 12:00

Det sägs att gräset i Kentucky är blått när solen lyser ur en viss vinkel. Gräset har gett namn åt bluegrassmusiken som Johan Österbacka tar till Klippan i Monäs för en välgörenhetskonsert till förmån för ungdomsarbetet på lägerområdet. 21.6.2013 kl. 15:00

För Liselotte J Andersson, pastor i svenska Equmeniakyrkan, är skapelsen och den andliga läsningen den bästa själavården. Som resande evangelist, författare och retreatledare vill hon förmedla Guds närvaro till människor hon möter. 21.6.2013 kl. 09:00

Kaplan Magnus Riska kommer att söka tjänsten som stiftsdekan, kyrkoherde Anders Laxell och domprosten Mats Lindgård överväger. 20.6.2013 kl. 15:00

Missionärsparet som lever i registrerat parförhållande får inga uppgifter i kyrkan i Kambodja. De kommer att arbeta med biståndsarbete direkt underställda FMS. 20.6.2013 kl. 09:00

Kyrkpressens kyrkbongare är i farten igen – den här gången har hon rest till Rom. I vår nya artikelserie presenteras en rad kyrkor från 300 till 500-talet. 16.6.2013 kl. 12:00

Hur ska vi i dag som moderna människor förstå berättelsen om Adam och Eva och syndafallet i Bibeln? Hur går arvsynden ihop med evolutionsläran? Vi ställde frågorna till Eva-Lotta Grantén som forskar i nutida luthersk teologi och etik. 15.6.2013 kl. 12:00

I Ingå har man medvetet satsat på församlingens egna ungdomar då man anställt sommarjobbare. Den första dagen på jobbet är stekhet och intensiv. 14.6.2013 kl. 15:18

Tor Löjtlin brinner för Ingå kyrka och att arbeta med praktiska saker. Han jobbar inte längre som vaktmästare men det hindrar honom inte från att hoppa in då och då. Ingen känner till Ingå kyrka lika bra som han. 14.6.2013 kl. 09:47

På scenen får både himlen och helvetet rum. En teaterbiljett är dyrare än en biobiljett, men för priset kan man i bästa fall köpa sig en existentiell upplevelse och en stor dos kollektiv beröring. 13.6.2013 kl. 15:18

Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00

livet. Linda Haglund hade tänkt gifta sig tidigt, få en stor familj och bygga ett stort hus i Finland. – Livet för oss på oväntade vägar, säger hon. 11.11.2021 kl. 17:10

LIVSGLÄDJE. Stig-Göran Björkman älskar sitt jobb och sina kolleger. Han är kär i Minna sedan 30 år. Och naturen är ytterligare en kärlek. Han lever också med en cancerdiagnos. Men vi måste tänka på annat än att döden står och lurar på oss, säger han. 11.11.2021 kl. 11:45

laestadianism. De laestadianska bönehusföreningarna diskuterar som bäst tre framtidsmodeller av vilka två innebär att rörelsen bildar en egen kyrka. 11.11.2021 kl. 06:00

CORONAPASS. Att kräva ett coronapass av konsertbesökare i kyrkan är inte uteslutet. Men utgångspunkten är att gudstjänster och förrättningar är öppna för alla. 10.11.2021 kl. 15:45

Nekrolog. Ungdomsarbetsledare Kjell Lönnqvist saknas av familj, vänner, kolleger och ungdomar. Han gick bort i mitten av september. Kyrkoherderde Camilla Ekholm i Sibbo svenska församling har skrivit en nekrolog. 9.11.2021 kl. 13:48