En grupp diakoniarbetare från församlingar i Esbo, Kyrkslätt och Sibbo överräckte idag under ledning av biskop Bo-Göran Åstrand en skrivelse till social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso. Ministern kunde inte vara på plats utan representerades av sin specialmedarbetare Hannu Peurasaari. Också Anders Adlercreutz specialmedarbetare Anita Westerholm var med och hörde diakoniarbetarna berätta om sina klienters vardag.
Biskop Bo-Göran Åstrand uttryckte sin oro över det budskap han hör från församlingarnas diakoniarbetare.
– Nedskärningarna under 90-talets recession syns fortfarande i familjernas liv, i följande generation. Nedskärningar har en långtidsverkan som kan vara i årtionden.
Ani Iivanainen, diakon från Esbo svenska församling, var den som först kläckte idén att Borgå stifts diakoniarbetare skulle rapportera om det svåra läget inom diakonin för social- och hälsovårdsministern.
– Statistiken visar att behovet av stöd har ökat sedan regeringen skurit ner på sociala förmåner. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det ekonomiskt svårt, exempelvis arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla som har låga inkomster. Vi vet att många som tidigare klarat sig inte gör det längre. Det här ökar polariseringen i samhället.
Cecilia Forsén, stiftssekreterare för församlingsdiakoni, säger att också språkfrågan är viktig. Många har svårt att göra sig förstådda på finska, och vissa blanketter och viss information finns bara på finska på webben.
– Det finns en frustration: blir jag förstådd, kan jag få hjälp?
– Det finns också en skam när man inte klarar sin ekonomi. Ibland säger man att vi finlandssvenskar har det bättre för att vi tar hand om varandra och har nätverk. Då är skammen desto större om man inte har nätverk. Det här är kanske en skam som drabbar många minoriteter.
Hon oroar sig också för barnfattigdomen.
– Det är fruktansvärt att det finns barn som tänker att det att de finns är en belastning för deras familj.
Lena Blomstedt, som är tf. diakon i Sibbo svenska församling, påpekar att det som får lasset att välta för en enskild klient kan vara penningsummor som för någon mer välbeställd verkar vara små. Det kan vara en tandläkarräkning. Det kan vara medicinkostnader.
– 100 euro i månaden är en enorm summa för en person som lever på fattigdomsgränsen. Ofta väljer en klient som inte har pengar att inte köpa mediciner, om hen måste välja mellan mediciner och mat. Men det skapar bara större problem och blir i längden dyrare för samhället.
Jenny Airaksinen, barn- och ungdomsdiakon i Kyrkslätt, berättar att hon haft klienter som väntat på tid till socialtjänsten sedan våren.
– Också socialtjänsten är överbelastad. Vi ser att folk får hjälp vid akuta kriser, när det gäller liv och död. Men handlar det inte om det kan man få vänta länge.
Biskopen poängterar också att det budskap han hör från diakonifältet är att ingen vill åka snålskjuts bara för att komma lättare undan. Den absoluta majoriteten av alla som söker hjälp vill arbeta.
– En grundläggande värdering i vårt samhälle är att vi vill bära ansvar för varandra. ”Kaveria ei jätetä.” Det här än en värdering som inte är politisk, den kommer underifrån, och den skapar ett tryggt samhälle. Vi vill alla veta att det finns en gemenskap som tar hand om oss om vi hamnar i en svår situation. Vi har alla ett gemensamt ansvar att slå vakt om det här. Det är en motkraft mot polarisering.
Diakoniarbetarna vill också förmedla att kyrkan vill och kan hjälpa samhällets fattigaste – men att också kyrkans resurser och krafter är begränsade.
