Fastän frågan kommer från ett glatt och bekymmerslöst hjärta stannar jag ändå upp och tänker en stund på livets tillfälliga natur, innan jag svarar: ”Jag hoppas det, det tror jag nog, om inget oväntat händer.”
I vår tid är det inte ovanligt att träffa på människor som helst inte vill tänka på att livet en dag kommer att ta slut, som gärna viftar bort ”dystra” tankegångar och framhåller att det gäller att leva här och nu.
Men tänk om det egentligen är precis tvärtom? Att medvetenheten om livets begränsande natur och evigheten som ligger framför oss är det som lägger livet i perspektiv? Som får oss att välja det som verkligen är värdefullt? Som kallar oss att bli de människor vi är tänkta att vara?
Men tänk om det egentligen är precis tvärtom? Att medvetenheten om livets begränsande natur och evigheten som ligger framför oss är det som lägger livet i perspektiv?
Att livet här inte är allt är goda nyheter för en tid som vill göra allt, hinna med allt, åstadkomma allt, och som samtidigt inte kommer undan att tiden en dag tar slut. Ifall vi tror på evigheten så är de goda nyheterna bland annat att det är fullt möjligt att du kommer att ha tid. Obegränsad tid, för det som verkligen spelar roll.
Ur den synvinkeln är ett väl levt liv här på jorden ett liv som förbereder oss för evigheten. För en ändlös tid med Gud, för det är det evigheten är. Förstår vi evigheten så, är det därför bättre att i stället för den klassiska frågan: ”Kommer jag att vara där?” ibland fråga: ”Håller jag på att bli den typ av person som skulle trivas där?”
Den senare frågan ger klarhet, för den för oss in i ett möte med vad vårt hjärta sist och slutligen vill ha. Vad lever vi för? Vad hoppas vi kunna hålla fast vid i evighet? Den ger oss redskap att förstå varför Bibeln så ofta talar om att ha ”ett hjärta vänt till Gud”.
Evigheten, vardagen och våra val möts därför i Jesus ord: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” Tar vi honom på orden och gör som han befallt får vi märka att allt ingår där, och resultatet är ett hjärta förvandlat av Gud.
Därför tror jag att C.S. Lewis är något på spåren när han kommenterar Jesus ord i texten för allhelgona: Det är tryggt att säga till de renhjärtade att de kommer att se Gud, för det är bara de rena i hjärtat som vill det.
