Att förlåtelse är viktigt och till och med nödvändigt är något som vetenskapen bevisat att Bibeln har rätt i. Du ska förlåta inte bara sju gånger utan sjuttio gånger sju, säger Jesus. Det vill säga: förlåt oändligt. Förlåt allt.
Forskning visar att förlåtelse bokstavligen är bra för din hälsa. Studier har visat att när du förlåter någon minskar din risk att drabbas av en hjärtattack, dina kolesterolnivåer blir bättre, liksom din sömn och ditt blodtryck. Dessutom känner du mindre stress, har mindre ångest och depressionsrisken minskar.
Att känna sig sårad, besviken och arg på någon tär helt enkelt på kroppen. Kronisk ilska är dålig för hälsan, medan förlåtelse leder till bättre hälsa. Ju mer förlåtande du är, desto mindre är din risk att fastna i missbruk och desto högre är din självkänsla.
Teologen Miroslav Volf vid Yale University berättar i podden The Happiness Lab om hur hans föräldrar medvetet fattade beslutet att förlåta en soldat som på grund av ett misstag bar skulden för att parets femåriga son dog. De överräckte förlåtelsen till soldaten som en gåva. Samtidigt säger Volf att det var en av de svåraste saker hans mamma någonsin gjorde.
”Hon förlät, och om nätterna kom oförlåtelsens demoner tillbaka och frågade henne varför hon förlåtit”, säger han. ”Hon upprepade några ord av Paulus för sig själv: ’Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.’ Det var en kamp mellan hennes behov att hämnas och hennes behov att leva enligt den övertygelse hon hade om vad det innebär att vara en människa. Förlåtelsen blev som en juvel som är väldigt svår att hitta, men när man en gång har fått tag på den är den så vacker.”
"Ett kognitivt val"
Volf menar att kärnan i Jesus undervisning är uppmaningen att älska sin fiende. Volf ser på förlåtelsen som en gåva. Förlåtelsens innehåll är att inte beakta den onda gärningen som en skuld som förövaren bär på. Man separerar alltså handlingen från den person som utfört den.
Den stora frågan för den som drabbas är hur man ser till att gärningen inte förstör relationen till den människa som gjort fel. Den drabbade måste klara av att säga: ”Jag kommer att behandla dig som om du aldrig gjort den här onda saken mot mig.”
Att fatta ett beslut att förlåta är ett kognitivt val. Men att komma ut ur känslan på ett emotionellt plan är svårare. Det handlar om att försöka släppa de negativa tankarna, som tenderar att återkomma med jämna mellanrum. Varje gång du tänker på en person som behandlat dig illa triggas dina minnen av det som hände. Men efter förlåtelsen kan du, menar Miroslav Volf, känna en sorts lättnad och frigörelse eftersom du gjort ”det som är rätt” — även om det var mycket svårt. Du är inte längre fången i det förflutna.
”De svåraste förlåtelseövningarna gör vi när det inte finns en utväg ur en relation, när vi inte kan lämna den. Om vi måste hela en relation måste vi förstå att förlåtelse handlar om att helt och hållet omforma relationen”, säger Volf. Först då är en gemensam framtid möjlig.
Förlåtelse är inte prydligt
Han får ofta frågan om inte förlåtelsen kräver för mycket av offret. Först ska offret bära bördan av att ha blivit utsatt för något orättvist – och sedan bördan för att reparera det. Är det inte för mycket begärt? Han menar att man inte ska tänka på förlåtelse som en börda utan som en gåva som man ger först när man är redo att överräcka den.
När förlåtelsens gåva sedan överräcks är den fylld av en sorts kraft och skönhet som kan förvandla givaren på ett sätt som helt omformar henne. Det vill säga: det handlar inte bara om att må bättre fysiskt eller psykiskt, det handlar om att forma sin karaktär. När du förlåter blir ditt liv bättre. Du väljer bort såret, du väljer framtiden och investerar i hoppet.
Förlåtelse är inte prydligt, säger Volf. Du kan inte slå fast en andel av skuld som om du räknade ut en ekvation. Det är en smärtsam, svår och kladdig process där det svåra kommer tillbaka gång på gång. Förlåtelse är inte så mycket en enskild handling som ett sätt att leva sitt liv.
Det goda är alltid lite trasigt. Du lappar det, gång på gång. Det är berättelsen om den förlorade sonen som slösade bort all sin egendom och vars far sprang honom till mötes när han äntligen kom hem. Han förtjänade inte en gödkalv, men han fick den ändå.
(Källor: Podden The Happiness Lab och en intervju med Miroslav Volf, författare till boken ”Free of Charge”, och teolog vid Yale University. En artikel om hälsa på nätsidan John Hopkins Medicine och en artikel om förlåtelse vid Harvard Health Publishing.)
Förlåtelse i sex steg
1. Minns det som hände, hur du reagerade, och tänk på hur din känsla av att vara sårad och arg har påverkat dig sedan dess. Försök se på det objektivt, utan att fastna i självömkan. Våga känna allt det du känner, även om du blir arg eller uppjagad.
2. Försök känna empati med personen som gjorde fel mot dig. Kanske växte hen upp under svåra omständigheter? Ibland säger en person något otrevligt och sårande för att personen själv är rädd, bekymrad eller sårad.
3. Försök inse att ingen är perfekt, vi gör alla fel och misstag. Försök rädda relationen även om den person som gjort något fel inte själv ber om ursäkt. Förlåt inte bara för att rädda relationen – det gör relationen sämre. Försök i stället återgå till relationen som den såg ut innan du drabbades av orättvisan.
4. Förvänta dig inget speciellt av relationen efter förlåtelsen. Förvänta dig inte ursäkter. Tänk på förlåtelsen som en altruistisk gåva. Tänk på de stunder då du själv betett dig illa och blivit förlåten.
5. Bestäm dig för att förlåta. Om du inte kan berätta att du förlåter till den person du varit arg på, skriv ner det exempelvis i en dagbok. Berätta gärna om förlåtelsen för en vän, det ökar känslan av att det är något du förbundit dig till. Håll fast vid förlåtelsen även om sårade känslor eller vrede återkommer med jämna mellanrum. Gå tillbaka till Bibeln och läs de bibelställen som talar om förlåtelse om och om igen.
6. Förlåt dig själv. Försök förstå att det att någon skadat dig inte säger något om ditt värde. Förlåtelsens nåd gäller också dig. Du måste själv klara av att skilja på det du är och det du gjort. Det finns en del hos oss alla, en innersta del, som är vårt verkliga jag och som är oändligt älskad av Gud vad vi än gör.
