Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.
Det finns ryska familjer som hört att de får hem sina stupade sedan när "specialoperationen" är klar.

Om soldaten offrar sitt liv – vad händer om kroppen inte kommer hem?

KRIGET I UKRAINA.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har introducerat tanken om ett rättfärdigt, heligt krig i Ukraina. Samtidigt lämnas många av de stupade kvar på slagfältet. Finland lärde sig under sina krig hur viktigt det är för moralen att sända stupade soldater hem. Är det här en princip som det ryska krigsmaskineriet ignorerat?

28.4.2022 kl. 10:41

Tidningen Independent rapporterade i mars om en grupp ortodoxa präster som genomgick fallskärmsträning för att förverkliga den ryska militärens nya initiativ: att skapa fältkyrkor vid fronten för att göra det möjligt för soldaterna att delta i gudstjänster. När prästerna anländer till krigszonen med fallskärm bär de med sig krucifix, ikonkopior och klockor. Kyrkobyggnaderna ska gå snabbt att resa, och är bland annat utrustade med egen generator. Den ortodoxa kyrkan har en lång tradition av fältkyrkor. Det står en bland annat i Lovisa, gjord för att plockas i bitar och forslas till nästa ställe. Kyrkan i Lovisa turnerade på 1800-talet till ett stort antal militära platser i Finland.

Den ryska duman godkände en lag om en ny institution, ”militärpräster”, så sent som år 2009. År 2016 fick de ryska militärprästerna en specialuniform – en sorts hybrid mellan soldaters kamouflageuniform och prästernas långa klädnad.

Relationen mellan kyrkan/kyrkorna och ett land som befinner sig i krig har långa och komplicerade rötter. I en kris verkar kyrkan och staten svetsas närmare, och berätta en liknande berättelse om kriget och dess offer. En positiv attityd till krig och krigsritualer förekommer inte endast i fundamentalistiska rörelser – snarare verkar synen finnas i själva kärnan av så gott som alla religiösa traditioner, skriver forskarna Boris Knorre och Aleksei Zygmunt i en artikel om den ortodoxa kyrkans ”krigsteologi” i det post-sovjetiska Ryssland. Då handlar det både om en dualistisk världssyn, där det onda strider mot det goda, men också om att hitta teologiska argument för att försvara kriget – som vi nu ser hos Moskvapatriarken Kirill.

Att en soldat stupar i krig kan tolkas på två sätt: antingen som ett offer för fosterlandet, en medveten gärning för fosterlandets bästa, eller som galenskap och tvång. Den första synen sprider lite ära också till de stupades anhöriga. Den andra gör soldatens död onödig och tragisk – hen kunde ju ha bidragit till samhället på så många andra sätt.

Teologen Niko Huttunen, som forskat i vården av de stupade under Finlands krig, konstaterar att den senare tolkningen – att kriget är meningslös galenskap – är farlig för det krigförande samhället. Just därför försöker fienden mata motståndarsidan med den bilden. Under andra världskriget spreds en sovjetisk propagandatidning med budskapet: ”Finlands man! Ska du dö för Hitlers slavkommando?”

Idag ställs exakt samma principer mot varandra i kriget i Ukraina. När Ryssland döljer antalet stupade i Ukrainakriget försöker man minimera den psykiska press som ett utdraget krig med många stupade leder till både bland de egna trupperna och på hemmafronten.

Också i krig är den första impulsen att titta bort när man ser någon som dött. Under Finlands krig var det militärprästernas uppgift att ta hand om de stupade. En präst minns att lastbilsförarna ökade på farten då de fick syn på en präst och en stupad soldat, även om det var deras uppgift att ta dem med sig. En grupp reservister som beordrats att ta hand om stupade meddelade att de hellre strider vid fronten.

I jämförelse med andra krigförande länder vid samma tid satsade Finland enormt mycket besvär och krafter på sända hem dem som stupat, vilket väckte respekt hos motståndaren. En rysk krigsveteran minns att han endast såg enstaka finska stupade, aldrig en stupad officer, och aldrig några gravar, eftersom finländarna hade byggt upp ett system där de stupade transporterades till sina hemtrakter och begravdes där – som krigshjältar. Under kriget var det – för moralens skull – viktigt att hålla fast vid principen om offerdöden. Man drog rent av paralleller till Kristus offerdöd, och prästerna hade en viktig uppgift i krigetsmaskineriet: de understödde offertanken och såg till att de stupade fick begravas i hemtraktens jord, i hjältegravar.

Mot slutet av kriget var alla som dog – också de som dog i sjukdom eller olyckor eller begick självmord på grund av krigsstressen – hjältar. Bara de som avrättats som desertörer lämnades utanför.

När Ryssland idag i Ukraina döljer antalet stupade eller lämnar kvar dem på slagfälten – vilket det finns många uppgifter om – förlorar de ett av de vapen som höjer soldaternas och hemmafrontens moral: berättelsen om att de stupade dött för fosterlandet, att deras död var ett offer, att inget skedde förgäves och att de är värdefulla också efter sin död. Det var just med hjälp av den berättelsen hemmafronten i Finland kunde handskas med det stora antalet stupade.

Ändå var det svårt. När kriget drog ut på tiden och Finlands befolkning var krigstrött krävdes allt mer omsorg om de anhöriga för att de skulle kunna leva med budskapet om att deras kära stupat i krig. De anhöriga fick en kondoleansadress av överbefälhavaren, en hälsning från fältbiskop Björklund och dessutom en från prosten Hannes Anttila, som hade ansvar för hemmafronten. Dessutom skulle pastorn från den stupades enhet skriva ett personligt brev till de anhöriga.

Man visste att den psykiska press som mängden stupade utgjorde kunde få folk att ge upp eller väcka en proteströrelse i samhället.

Den ryska krigsveteranen Viktor Stepakov minns vilken fruktansvärd syn det var att se de egna döda ligga kvar där de dött, och kanske bli överkörda av pansarvagnar. ”På den tiden var det helt normalt, och inget som befälet fäste någon uppmärksamhet vid. Men hos dem som var nyanlända vid fronten skapade synen en moraliskt deprimerade känsla – redan innan man hunnit till slagfältet.”

Hur handskas de ryska trupperna med sina döda idag? Praxisen verkar variera. Det finns uppgifter om stupade som blivit sända till sina hemtrakter och blivit begravda där, men också om stupade som lämnats kvar. Många av de ryska stupade har tagits om hand av ukrainare. ”Vi är väl inte bestar?” sa Vitaly Kim, borgmästaren i Mykolajiv, då han i ett videotal i mars uppmanade lokala ukrainare att samla upp de ryska liken och sätta dem i likpåsar innan det skulle bli varmare. Kim ville att de stupade ryska soldaterna skulle samlas i kylrum och sändas till Ryssland för identifiering, rapporterade CNN i slutet av mars. Det är fortfarande mycket svårt att säga hur många av de ryska soldaterna som stupat och vad som hänt med kropparna efter det.

Samtidigt vill många ryska familjer desperat få uppgifter om sina anhöriga. Det har sagts att ryssarna har med dig mobila krematorier för att bränna sina egna.

”Ingen räknar dem, de ryssar som dött i det här kriget. Vet ni varför de har krematorier med sig? De tänker inte visa kropparna för familjerna. De kommer inte att berätta för mammorna att deras barn dog här”, sa den ukrainska presidenten Volodymir Zelenskyj i ett tal i början av mars. Niko Huttunen betvivlar att mobila krematorier skulle ha kapacitet att ta hand om den mängd stupade det handlar om.

En rysk mormor berättar för Radio Free Europe att en representant för militären meddelat familjen att de får hem sin döda anhörigas kropp efter att ”specialoperationen” är klar.

Enligt Connecting Directors rapporteras en rysk bloggare ha skrivit: ”Det finns inget krig. Inga döda. Inga gravar. Människor existerar bara inte längre. Aldrig någonsin.”

En kartläggning som BBC gjort visar att 80 procent av de stupade ryska soldaterna kommer från Rysslands fattigaste delar, och ofta tillhör etniska minoriteter. ”Ryssland utnyttjar folk med icke-slaviskt utseende för att ryssarna inte ska tycka synd om de dödade och skadade soldaterna, och för att minska risken att de stupades anhöriga organiserar antikrigsdemonstrationer”, säger människorättsadvokaten Valentina Tjupik till DN.

Samtidigt målar den ryska krigspropagandan – med patriark Kirill som en av sina talesmän – upp en bild av ett hjältemodigt krig som kan jämföras med andra världskrigets kamp mot nazismen. Liksom kyrkan i Finland gjorde under våra krig har kyrkan i Ryssland lierat sig med staten och dess krigsretorik. I Kirills och Putins berättelse har Ukraina inte rätt att existera som en självständig nation. Det här legitimerar kriget, gör våldet nödvändigt och kanske till och med heligt. Som patriarken sa i en predikan i början av april: ”Den ryska soldaten ger sitt liv för sin vän.” Det här är en militaristisk tolkning av Johannesevangeliet, som gör kriget inte enbart berättigat utan till och med till en kristen dygd. Den rysk-ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet har antagit ett dokument som argumenterar för att det finns en speciell sorts helighet som är reserverad för dem som försvarar ”moderlandet och kyrkan”, skriver Knorre och Zygmunt. Det här är något som inte förekommer i de andra ortodoxa kyrkorna. Rysk-ortodoxa präster välsignar och konsekrerar till och med missiler och kärnvapen.

Offertanken från våra egna krig har utvidgats – nu är kriget till och med heligt. Men ju sämre de döda tas omhand, desto svårare är det att sälja offerargumentet. ”Att ta hand om de döda var för finländarna lika viktigt som att ta hand om de levande”, minns den ryska krigsveteranen. Också för de finska soldaterna själva var det viktigt att veta att deras kroppar skulle sändas hem om de stupade.

Att lämna de stupade kvar på slagfältet är kanske ännu en fråga där Putin och det ryska krigsmaskineriet tänkt snett. Förr eller senare kryper det fram att tusentals soldater aldrig kommer hem igen – och då man märker att de stupade inte är värdefulla efter sin död är döden svårare att acceptera. Även om någon dött i ett heligt krig – och kanske särskilt då! – vill de anhöriga ha en kropp att begrava och sörja.

Källor: Niko Huttunen och artikeln ”Suru ja kansakunnan henkinen johtaminen”, Independent, CNN, DN, Connecting Directors, The Moscow Times, The Guardian, Religion Dispatches, artikeln ”Militant Piety” in 21st-Century Orthodox Christianity: Return to Classical Traditions or Formation of a New Theology of War? av Boris Knorre och Aleksei Zygmont.

Sofia Torvalds


Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
Harry Holmberg finns i dag till för andra människor – i vården.

PRÄSTER. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 5.4.2024 kl. 11:23
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59
Ida-Maria Björkqvist är biträdande 
distriktsledare i baptistsamfundet.

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00
Susann Stenberg blev ett viktigt stöd för Monica Björkell, som nyligen flyttat till Lovisa.

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30
För Johan Byggningsbacka är glädjen den känsla som fyller hans påsk.

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00
Åtta väckelserörelsers ledare skrev på.

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56
Harry Holmberg finns i dag till för andra människor – i vården.

PRÄSTER. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 5.4.2024 kl. 11:23
Vid det här bordet fattar domkapitlets kollegium beslut om vem som blir herde i Petrus församling. Biskopen tycker det är trist att det gick så här.

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56
Petruskyrkan söker ny herde – men vem det blir är fortfarande oklart.

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54
Rosanna Fellman vill komma vidare. ”Det Jakobstad ingen vill ha” är delvis en bearbetning, men boken är också ett sätt att ge andra som upplevt liknande utanförskap något att spegla sig i. Och som alltid då Rosanna Fellman är i farten är samhällskritiken genomgående.

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59