Maria Antas, 20 år, studerade litteratur vid universitetet i Helsingfors.
– Hon var som jag ännu är. Så mycket av mig känns fortfarande bekant. Men då hade jag en svårartad tunghäfta och gömde mig bakom stickningar på alla föreläsningar och på Östra Finlands Nation. Tröjorna var betydligt vildare än jag själv, säger hon idag.
Men Maria Antas hade också platser där hon levde ut.
– Jag sjöng i Furahakören, en fristad för allehanda personligheter som svetsades samman av både afrikanska rytmer, kantater och sydafrikanska kampsånger. Redan då avskydde jag all slags politik som skapar gränser mellan människor.
– Det har alltid varit något slags mysterium för mig att jag har haft en förmåga att samtidigt vara rädd och oförskräckt, säger hon.
Sommaren 1985 fattade hon ett snabbt beslut att åka som au pair till Österrike. Det blev ett konstigt år.
– Jag underpresterade i min dagliga städning – det fanns inga barn, bara städning – blev förföljd av kvinnan i familjen och hotad med utvisning. Men jag hängde kvar i staden, studerade och växte så det knakade, och glömde att jag led av tunghäfta.
Det finns speciellt ett råd som hon hade behövt då och även långt senare i livet: Lita inte på alla människor. Som ung kvinna kände hon samhörighet med kyrkan, den gav henne kanaler för att tänka och känna som inget annat sammanhang.
– Men det ovillkorliga kärleksbudskapet, och en barlast från min barndom, gjorde att jag ville och måste lita på precis alla människor. Men alla vill inte varandra väl. De är inkapslade i och beroende av maktpositioner, eller har personligheter som inte kan ta in och svara på andra människors behov.
Maria Antas växte upp i Borgå men bor idag i Stockholm och jobbar vid Kulturrådet som handläggare för projekt som rör översättning av svensk litteratur. Foto: Cecilia Brisander
Steg in i mobbningsfällor
Utåt sett fixade hon nästan vad som helst och hade alltid ett projekt på gång. Men ändå hade hon ingen aning om sina egna emotionella behov.
– Jag steg in i mobbningsfällor, som offer eller vittne. Jag pendlade mellan att fly utan att förstå varför, och att ta upp kamper som jag bara kunde förlora. Mina känslor var en blandning av stor förvirring och förträngning, och så förblev det väldigt långt in i mitt vuxenliv. Tänk om någon hade sagt att jag ska lära mig att akta mig för människor, att jag inte ödmjukt ska acceptera alla, utan ha en sund dos misstänksamhet i min blick. Ett absolut kärlekspåbud kan vara dödligt farligt, bokstavligen.
Samma dag som hon svarar på dessa frågor har hon suttit tillsammans med en 28-årig litterärt skrivande programmerare på flykt från Ukraina.
– Han sade att ungefär 20 procent av ett gäng kan skapa problem, men att 80 procent vill skapa gemenskap och goda mål att uppnå, i god samstämmighet. Det slog mig då att jag hade behövt tänka ungefär så i tjugoårsåldern.
Hon har varnat sina egna barn på väg in i vuxenheten: på varje arbetsplats finns alltid minst en idiot eller förstörare.
– Det är inte cynism eller förakt, det är en utgångspunkt för övningen i självrespekt, ett sätt att lära sig hitta sina egna värderingar, sina sanna känslor och att ta ansvar för helheten. Det är en aktiv form av kärlek.
