Tim Lillkvist växte upp i Jakobstad i en alldeles vanlig familj: mamma, pappa och en storebror. Han gillade inte skolan, men han hade en bra uppväxt.
Problemen började när han var femton.
– Jag gick ut grundskolan och bytte till yrkesskola. Jag visste inte riktigt vem jag var, men försökte passa in och vara som alla andra.
Vem skulle han vara kompis med?
– Jag bytte hela tiden. Tycker de här människorna om mig? Kanske inte. Sedan testade jag nästa. Till sist hittade jag en grupp jag kände mig trygg med, men det var inte för att jag kände mig hemma där utan för att droger kom in i bilden.
Som att ligga i ett varmt bad
Han började med cannabis, som fick honom att känna mindre stress och ångest. Sedan testade han ecstasy, och det var det han fastnade för.
– Jag kände mig hela tiden varm och älskad av ecstacy. Den där känslan av att ligga i ett varmt badkar, en känsla av att någon är nära dig. Kanske kärlek, på ett visst sätt – men det var ju inte naturligt. Kanske jag saknade kramar och bekräftelse på att jag räcker till, och det här var något som drogerna gav mig.
Det som var onormalt blev normalt.
– Och jag kunde hantera jobb, jag kunde hantera skolan, jag fick bra betyg.
Men det kostade massvis med pengar.
– Jag jobbade hela tiden och bodde hemma. Alla mina pengar gick till droger.
När han var 18, sommaren 2017, for han till militären. Han stod ut i fyra dagar.
– Jag orkade inte med det. Ett år senare nämnde min mamma att hon hittat en påse med piller i trappan när jag var i Dragsvik. Men hon visste nog inte riktigt om det var en engångsgrej eller något jag faktiskt höll på med.
Han ville ha en framtid
Eftersom kan kunde hantera sitt liv så bra kände han ingen större lust att ändra på det.
– Jag såg på mig själv i spegeln och tänkte: Okej, det här är Tim. Men där bredvid fanns ju ett jag som inte alls tyckte om sig själv.
Han överdoserade flera gånger. Det kunde leda till att han fick en kroppstemperatur på 42 grader.
– Jag såg att drogerna påverkade min vikt, mitt utseende och min ork. Men jag såg inte det som hade med den psykiska hälsan att göra, fast den påverkades minst – kroppen tog stryk.
Han försökte minska eller sluta flera gånger.
– Men det gick inte, för jag behövde så stora doser för att alls känna av det. Till sist hade det ingen effekt hur mycket jag än tog. Så jag tänkte: om inget påverkar mig, varken fysiskt eller psykiskt, varför tar jag det här då?
Han visste att han ville leva och inte dö, och få ha en framtid.
– Jag fattade ju att jag många gånger varit nära att dö.
En sommar när det firades Jakobs dagar i Jakobstad satt han på en bänk i parken.
– Det var sista gången jag var nära att inte se morgondagen, med alkohol i mängder och fem ecstacytabletter i mig. En äldre kvinna kom fram till mig och frågade: Hur mår du? Jag gav henne mitt telefonnummer, men det minns jag inget av.
Han vaknade på sjukhus. Nästa dag var han ute igen. Då ringde samma kvinna till honom och frågade: Hur mår du idag?
– Då fick jag den här tanken att kanske det ändå finns någon som bryr sig om en. Det är sådana saker som stannar kvar i ens huvud, sådant som man ska vara tacksam över.
Det kan drabba vem som helst
Han sökte sig till beroendevårdskliniken och fick hjälp. Han fick adhd-diagnos och rätt medicin. Han förstod också att skolan varit svår för honom på grund av hans koncentrationssvårigheter och att det påverkat hans självbild.
– Man måste lära sig känna sig själv. Man måste kunna erkänna: det här är jag. Jag är så här, men jag har ändå ett värde.
Hur firar du att du är drogfri?
– Jag tänker att jag firar varje dag bara för att jag finns.
Tidigare trodde han inte på Gud eller ingripanden från högre makter.
– Men idag tror jag nog att det finns en mening med allt. Jag tänker att jag finns här av en orsak. Och jag kan inte tänka att jag klarar allt själv, jag måste få hjälp någonstans ifrån också.
Som bäst går han en kurs för erfarenhetsexperter. Han är van vid att tala öppet om sitt förflutna men vill gärna lära sig mer.
– Jag skulle vilja föra ut budskapet att det faktiskt finns hjälp att få. Det är ett problem vi har i samhället med droger bland många, och vi kan inte bara blunda för det som om det inte fanns. Eller tänka att det drabbar bara vissa personer. Det kan drabba vem som helst.
Lärde sig dra gränser
När Tim Lillkvist lade av med drogerna hade han inga kraftiga fysiska eller psykiska avtändningssymtom.
– Det svåraste var det sociala. Jag har känt en del av mina vänner sedan jag var barn och nu kan jag inte vara med dem längre, för jag vet själv hur lätt jag skulle falla tillbaka i drogerna.
Han uppskattar att han har sin familj.
– Kompisarna är kanske inte så viktiga just nu, för jag måste hitta tillbaka till mig själv först.
Hur hittar du tillbaka till dig själv?
– Det börjar ju med de egna gränserna. Att jag kan säga: det här orkar jag med, det här orkar jag inte med. Att jag faktiskt kan säga nej, och är säker i mitt svar: säger jag nej så är det nej. Alla behöver inte alltid tycka om mig, för det går ju inte.
Han tror att det handlar om en process där man aldrig blir riktigt färdig. Men han har lärt sig att vad som än händer – även om han fick återfall – så finns det hopp.
Han har många knep för att klara av livet utan droger.
– Det är många småsaker. Som att jag ska ha en städad lägenhet. Jag ska ha jobb varenda dag. Jag ska ha en fast rutin. Om jag har råddigt så får jag fel i huvudet! Men nog känns det jobbigt ibland, och jag får lust att ta någonting. Men jag måste bara säga till mig själv att nä: inte idag.
Han välkomnar alla som ser honom på stan att komma fram och ställa frågor.
– Jag ger ett ärligt svar. Jag har ingen orsak att ljuga. Jag vill också ge hopp. Alla har någonting att leva för, oavsett hur dåligt det känns.
Vad drömmer du om? Ett hurudant liv skulle du vilja ha?
– Riktigt som jag har det nu. Jag har det bra och det känns att jag ser ljus i tunneln. Jag tar en dag i taget och planerar inte framåt. Jag måste inte ha världens finaste hus. Man vet så lite om framtiden. Man kan bara försöka hitta något att leva för varje dag.
