Det var härliga jular, säger ärkebiskop emeritus John Vikström om barndomens jular i Kronoby. Julfirandet började med skolans julfest – hans pappa var lärare – sedan följde julmat, julklappar och på juldagen den tre kilometer långa vandringen till julottan.
– Vi fick uppleva bjällerklang längs vägen när bönderna kom körande med häst och släde. Vid julkyrkan var det en mängd hästar som det ångade från där de stod uppradade vid kyrkan.
Kyrkan fylldes med folk. Först var det julotta och därefter gudstjänst.
– Det fanns fina kyrkmålningar i Kronoby kyrka. Den största gällde syndafloden och Noas ark. Jag var kanske mer intresserad av väggarna än av det som sades i predikstolen.
En julklapp har han fortfarande kvar: en liten, blå kappsäck som hans pappa skickade hem krigsvintern 1939.
– I den samlade jag gamla idrottsresultat och de är fortfarande prydligt uppradade i kappsäcken.
Idag är det gemenskapen som betyder mest för honom på julen.
– Och gudstjänsten – men numera går vi i kyrkan på julafton, för vi kommer inte iväg så tidigt på juldagsmorgonen.
Hans mest dramatiska julminne har att göra med en julandakt. Till hans jultraditioner under åren som ärkebiskop hörde en julandakt klockan 12.30 på julafton i centralfängelset uppe på Kakolabacken.
– När jag en julafton på 90-talet körde upp mot fängelset stod där till min stora förvåning flera polisbilar. När jag kom in i fängelset berättade varken fängelsedirektören eller fängelseprästen vad det var fråga om. Först flera veckor, kanske månader, senare fick jag veta.
Några fångar hade gjort upp en rymningsplan: de skulle ta ärkebiskopen med sig som gisslan. En bil stod färdig utanför fängelset. I sista stund fick fängelseledningen veta om planerna.
– Polisen blev alltså underrättad och flera polisbilar kom omedelbart. Några poliser placerades vid den sannolika rymningsgatan. De fick lov att vid behov skjuta.
Intet ont anande höll han andakten. Först då lär de ifrågavarande fångarna ha märkt att deras plan hade avslöjats.
– Efter andakten, där några fångar musicerade och kantorn spelade julpsalmer med oss, drack vi julkaffe i lugn och ro. Sedan körde jag hem till biskopsgården och den väntande julmåltiden med min familj.
