Algoritmerna i de sociala medier jag använder känner mig. Då och då visar de mig väl valda citat mot vackra bakgrunder, i stil med ”There is no shame in enjoying a quiet, ordinary, simple life”. De vet att jag tycker om sådana utsagor, att jag tycker om konceptet förnöjsamhet. (Även om jag inte alltid lyckas med att tillämpa det. Kanske det är just därför algoritmerna påminner mig …?)
Jag talade med en person nyligen, en vanlig, vettig, snäll person. Ämnet var klasskillnader och att hantera sin vardagsekonomi. Han kommer från en stabil medelklassfamilj och har ett välbetalt jobb. Han verkade genuint ställd inför tanken att för många handlar de vardagsekonomiska frågeställningarna inte om ”Ska vi avstå från resandet i år, nu då det är osäkra tider?”, utan snarare ”Vilket av barnen behöver nya vinterkläder allra mest?”.
Jag läste någonstans om skillnaden mellan livsstilskris och livskris. En livsstilskris är att inse att man inte längre har råd att resa, amortera huslån, byta upp sig på bilmarknaden och satsa på sin dyra hobby på samma gång. En livskris är att hamna i en situation där valet kanske står mellan mat eller kläder, där pengarna inte räcker ens till det mest nödvändiga.
Under en del av min barndom var min mamma ensamförsörjare. Det var under 90-talets lågkonjunktur. Hon lät mig aldrig förstå att vi saknade något eller att hon kämpade, och jag tyckte vi hade ett bra liv. Kanske det är henne jag har att tacka för det här draget av förnöjsamhet i mig?
Nu står vi inför påtvingad förnöjsamhet. Många är tvungna att välja bort för att klara elräkningar och räntor. Jag hoppas att vi lär oss något av det. Och med ”vi” talar jag om oss som fortfarande har kvar många saker att välja mellan, då vi måste bestämma vad vi ska avstå från. Jag hoppas vi blir mindre attraktiva för marknadskrafterna, friare, snällare mot planeten, kanske rent av givmildare mot dem som har mindre än oss?
(Jo, jag vet att det inte är så enkelt. Jag känner till sambandet mellan tillväxt och välfärd. Men jag vägrar tro att vi för evigt måste vara fastlåsta i ett system vi själva har skapat, om vi inte vill det. Vill vi det? Klarar vi att skapa något nytt?)
Citatet i rubriken kommer från 1 Tim 6:8
