De tre modellerna innebär att man fortsätter som förr, bildar en kyrka på föreningsbas eller en frikyrka. Modellerna finns i en rapport som en arbetsgrupp utarbetat. Rapporten, som var klar i vår, ligger nu till grund för samtal inom de nio laestadianska bönehusföreningarna.
– Förslaget om att bönehusföreningarna ska utreda sitt medlemskap i den evanglisk-lutherska kyrkan kom från vårt predikant- och prästmöte. Där valdes också de 27 medlemmarna i arbetsgruppen, tre från varje bönehusförening, som har jobbat med frågan, säger Torvald Hjulfors, styrelseordförande för LFF.
Någon egentlig tidtabell för diskussionerna finns inte.
– Coronan har ställt till det. Vi hoppas att vi under vårterminen ska komma vidare med diskussionerna.
Enligt Hjulfors har en del föreningar redan inlett diskussionerna medan andra bara tagit emot rapporten.
– Den här processen kommer att ta många år. Ingen förening har fattat något beslut ännu.
Hjulfors påpekar att alla åsikter finns representerade inom rörelsen, från dem som skulle lämna kyrkan genast om det fanns som alternativ, till dem som aldrig gör det.
– Min personliga bedömning är att det kan bli en kyrka på föreningsbas. Det ger en möjlighet för medlemmarna att lämna den evangelisk-lutherska kyrkan eller stanna kvar i den.
Skillnaden mellan nuläget och en kyrka på föreningsbas är inte så stor, om man inte börjar utse egna pastorer.
– I föreningsmodellen skulle vi bli mera kyrklika genom att själva förvalta mer av sakramenten. Vårt önskemål är ju att vi i samråd med församlingens kyrkoherde får börja med sakramenten i våra bönehus. Den modellen stärker vår identitet som egen kyrka. Det är viktigt för oss.
Enligt Hjulfors kommer man att diskutera detaljerna om förrättningar och eventuella egna präster i en ny arbetsgrupp när man gått in för en modell.
– De besluten fattas inom varje enskild bönehusförening.
Beslutet att lämna kyrkan ska fattas avvarje enskild medlem.
Vad är knäckfrågan, samkönade äktenskap eller kvinnliga präster?
– De är bara symptom på ett skeende som pågått i tiotals år, att man avvikit från Bibeln och bekännelseskrifterna.
Biskopen tror på nulägesmodellen
Biskop Bo-Göran Åstrand är informerad om de tre modellerna som arbetsgruppen utarbetat. Han är glad över att han hållits underrättad om diskussionerna inom rörelsen.
– Fortfarande tror jag mest på nulägesmodellen, även om den innebär utmaningar. Tillträdande kyrkoherden i Pedersöre Mia Anderssén-Löf kommer ju att ge livsutrymme inom de befintliga strukturerna.
Åstrand understöder det så länge församlingen och kyrkoherden är överens.
– Där finns en möjlighet att pröva olika infallsvinklar. Men det förutsätter ju att man samtidigt inte börjat packa kappsäcken. Det behövs ett ömsesidigt förtroende från båda sidor och att man är överens om principerna. Förtroende betyder inte att man är överens i alla frågor, för det blir man inte. Det betyder att man från båda sidor litar på varandra och att det man gör sker öppet och genomtalat.
Går man in för en modell med eget samfund blir det svårare, anser biskopen. Till exempel när det gäller nattvardsfirandet.
– Problemet kan bli vilka pastorer som förrättar nattvarden och varifrån de kommer. Det måste ju i så fall vara rörelsen som viger dem. De kan inte längre vara under kyrkoherdens eller biskopens tillsyn. Det betyder att de måste ha en egen struktur och utbildning för sina pastorer för att få modellerna med egen kyrka att fungera. Man kan inte dela på pastorerna så att de är både och. Går man in för eget pastorsämbete finns det svåra utmaningar och öppna frågor som man ska vara beredd att gå in i på detaljnivå.
Är du orolig för utvecklingen?
– Jag oroar mig för de enskilda medlemmarnas situation inom väckelsen. Jag har tidigare sett vad det innebär att gå ut ur en församling för att försöka bilda eget och det inte lyckas. Kostnaden för de enskilda människorna har varit hög. Om den laestadianska väckelsen går in för något nytt har den ett stort ansvar när det gäller att leda in sina medlemmar i det nya sammanhanget. Samtidigt ser jag också att det kommer att dränera en del av våra församlingar på goda resurser och många engagerade. Det ger mig oro för de människorna.
Organisationen
De flesta laestadianer i Svenskfinland hör till grenen Rauhan Sana.
Högst uppe i organisationen finns nio självständiga bönehusföreningar från Karleby i norr till Helsingfors i söder, de flesta inom Pedersöre prosteri.
Varje förening väljer tre delegater till ett förbundsmöte som beslutar om budget och verksamhetsplan för Laestadianernas fridsföreningars förbund LFF.
Under förbundsmötet finns LFF:s styrelse, som fått Radio LFF, missionsarbetet, barnlägerverksamheten, skriftskolan och familjearbetet på sin lott.
Predikant- och prästmötet har en rådgivande funktion.