”Ett mycket vanligt misstag är att anse att människorna är goda, dåliga, dumma, kloka. Människan ”flyter”, i henne bor alla möjligheter”, sa den ryska författaren Leo Tolstoj.
Vi människor är fulla av både förtjänster och brister. Goda förebilder behövs men det finns inga övermänniskor. Den enda sant goda är Gud.
Gud har planterat kärleken i oss och vi människor gör allra oftast vårt bästa. Vi försöker räcka till, vi vill se det goda i varandra. Men vi fixar det inte alltid. Hur ofta har inte jag brustit? När jag ville tala lugnt med dottern, men min brådska och oförmåga att lyssna på djupet gjorde att det lugna samtalet blev till höjda röster. Hur ofta ser jag inte min egen spegelbild istället för verkligheten och lastar andra med mina förhastade tolkningar? Men ofta har jag också velat gott och stundvis också lyckats göra gott.
Min vän som inte finns i jordelivet längre kallade ibland med glimten i ögat sig själv för en vardagshjälte då han utfört någon uppgift som hörde vardagen till, med allt vad gäller barn, hushåll och trädgårdsarbete. Livet är fullt av vardagshjältar som gör sitt bästa. Som ibland nästan gör mirakel i att lyssna, finnas till, uppmuntra, styra upp och fixa allt. Men som ibland också brister, i humör, i ork, i bemötande av andra.
Vi är människor och människan ”flyter”. Desto viktigare blir det att mitt i vardagsstressen och de hårda kraven på sig själv och andra med jämna mellanrum påminna sig själv och de omkring en att vi är vardagshjältar. Vardagshjältar som mitt i sin upplevelse av misslyckande kan få den där gudomliga puffen som får en att mitt i sin egen trumpenhet, knacka på dotterns dörr, ta henne i famn och säga förlåt. Vad skönt att jag får vara människa och ”flyta” medan Jesus har koll och nog ger mig gudomliga puffar åt rätt håll med jämna mellanrum.
