Det är tyvärr få som vet att det finns en liten bok om vilken Martin Luther sagt att det, näst efter Bibeln och kyrkofadern Augustinus, inte finns något verk ur vilket han har ”lärt och velat lära mer om vad Gud, Kristus och alla ting betyder”.
Året var 1516 då han fann den under en resa i ett klosterbibliotek. En liten skrift från 1300-talet, utan titel och författarnamn, som handlade om hur Gud verkar i människosjälen. Luther lät trycka upp den samma år och kallade den Eyn geystlich edles Buchleynn, en andligen ädel liten bok.
Luther kom att återkomma till denna och skriver senare att han här funnit vad både han och hans kritiserade Wittenbergsteologer hade sagt om tron. Det är Gud som måste vara aktiv i frälsningsverket. Luther använder sig alltså av en äldre befintlig mystik tradition för att legitimera de reformatoriska insikterna. Redan här ser vi ett viktigt och underförstått ärende: Kristusnärvaron förenar Kristi efterföljare rakt igenom alla skiljelinjer. Kristus kan inte institutionaliseras, fast han ger liv åt institutionen.
Jag har läst En ädel liten bok eller Theologia Germanica i Martin Luthers utgåva i svensk översättning och med inledning av Bengt Hoffman (Artos 1985).
Vad kan jag då säga om boken? Här finns flera begrepp som har blivit främmande i luthersk tradition, men inte främmande för Luther själv. Det ena är Grund der Seele: själens grund. Det finns en Guds imago, en avbild i varje människa. Den är ofta dold under mycket bråte, men den finns där. Det är den förlorade sonen som kommer ”till sig själv” (Luk 15:17, en översättning man tyvärr ibland missar). Det fanns hela tiden en grund, en längtan efter Gud, vårt ursprung och mål.
Men frälsningen i Kristus utesluter inte förberedelse. Boken talar mycket om förberedelsen som ett nödvändigt vägbygge för att ta emot Kristus. Nådens motsats är förtjänst, men inte ansträngning. Den som däremot gör förberedelsen till hela saken går miste om glädjen.
Ännu ett ord att uppmärksamma är vergotten, att förgudliga eller gudomliggöra. Det handlar om att den människa som överlåter sig åt Gud och låter egenviljan träda tillbaka, förändras till djupare kärlek och gudslikhet. Talet om gudomliggörelse är vanligt i ortodoxa sammanhang och finns hos dem vi brukar kalla för kyrko-
fäderna. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomlig. Detta har periodvis varit den bärande uppfattningen om vad frälsning egentligen syftar till. Människan skapas till Guds avbild och likhet. I Kristus finns vägen och målet.
Martin Luther uppskattade dessa tankar om det ”mystiska”, om ”själens grund”, om ”övningens” betydelse i andliga ting, det ”etiska ansvarets” viktiga plats i världen och om det som förenar över gränser: Kristi liv och närvaro. Både personligt och ekumeniskt kan denna ädla lilla bok även ha ett ärende till dagens kristna, fortsatt ansatta av slitningar och fortsättningsvis längtande efter vila och enhet.
