”KOM TILL MIG, alla ni som är tyngda av bördor” (Matt. 11:28). Med en sådan här varm hälsning välkomnar Jesus människor till sitt sällskap.
Men vänta en stund, är den här inbjudan faktiskt till för alla? Hur är det med de människor som upplever sig vara helt fria från alla bördor? Hur är det med dem som endast har små och obetydliga bekymmer? För nog är väl livet för de flesta mest vardag som bara rullar på.
Så borde även jag, som just nu i skrivande stund väl har det rätt så hyfsat, också vända mig till Jesus i bön? Ja, det tror jag. För jag tänker att ingen av oss kan vara helt fri från alla bördor och bekymmer, åtminstone inte här i tiden. Vi kan börja med att berätta det som är på tok för Jesus, liksom även de problem och synder som – mer eller mindre medvetet – tynger våra axlar.
FÖR VISSA är det relativt lätt att tala om sina bekymmer, medan det är lite svårare för andra. Åtminstone drabbas jag ibland av tanken om jag faktiskt ska besvära andra med mina egna problem, som hittills varit förhållandevis små. Den som jag öppnar diskussionen med har kanske större problem, och då blir kontrasten stor. Kanske jag bara gnäller i onödan.
Det är förstås mänskligt att tänka så. Men det kan också vända för mig – nästa dag kan det bli min tur att hamna i svårigheter som jag inte ens hade en aning om.
Herre, ge mig ödmjukhet och insikt!
DET FINNS ett ställe i Bibeln som är till för både dig och mig, och som passar för situation som situation: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (Gal. 6:2) Vi uppmanas att bära varandras bördor, och inte jämföra dem. Vår uppgift är bara att stå vid vår nästas sida, vandra en bit med honom eller henne längs vägen, visa medmänsklighet i tanke, ord och i gärning.
Herre, ge oss seende ögon och hörande öron samt händer som är villiga att hjälpa!
