Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

Lilian Ruotsala: ”Jag behöver ha något som är säkert”

teater.

Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen.

28.4.2021 kl. 15:05

Skådespelare var inte hennes drömyrke.

– Jag var inte alls intresserad av teater, berättar Lilian Ruotsala.

En föreställning förändrade det. Hon gick andra året i gymnasiet och följde med två kompisar till Vasa – mest för att en av dem just tagit körkort och det var en kul grej – där teatergruppen Nya Rampen spelade Hamlet.

– Efter att jag sett den visste jag: okej, jag ska bli skådis.

Publiken bjöds att sitta ner vid ett långbord och äta med Hamlet, skådespelarna agerade omkring dem. ”Är det här teater?” tänkte hon. Det var annorlunda än något hon varit med om. När hon ser bakåt inser hon hur osannolik den här berättelsen skulle vara – ifall hon trott på slumpen.

– Det var tänkt så här.

Efter gymnasiet började hon studera vid scenkonstutbildningen i Vasa. Siktet var inställt på Teaterhögskolan i Helsingfors, och följande gång det svenska programmet tog in nya studerande var de ett gäng studiekompisar som åkte iväg på urvalsprov.

– Jag tänkte att jag testar, jag tänkte inte att jag skulle komma in.

När hon blev antagen insåg också hennes föräldrar, som först varit något skeptiska till det plötsliga intresset, att teatersatsningen var på allvar.

– Jag minns att folk som jag inte kände kom fram på gatan och gratulerade till studieplatsen. Det var märkligt men roligt.


Lilian ”Liili” Ruotsala

  • Från Esse, bor i Helsingfors.
  • Frilansande regissör, skådespelare och dramaturg.
  • Familj: mannen Arto och dottern Elvi.


Lilian Ruotsala kommer från Esse i Pedersöre.

– Jag säger ännu att jag är en Essebo, erkänner hon, trots att hon nu bott tio år i Helsingfors.

Hennes familj hör till baptistförsamlingen och hon växte upp med en tro som var helt självklar. Också i tonåren, när hon umgicks mer med vänner som inte delade den, fanns hennes tro där i grunden.

För den kristna tjejen från landet tog det ett tag att hitta sin plats i Helsingfors, även om hon har lätt för att hitta vänner. Hon drogs till andra österbottningar. I den nya studiemiljön kunde hon känna att kristen tro var något man såg ner lite på, medan andra slag av tro var något spännande att ta influenser av.

– Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro.

Hennes medstuderande visste att hon var kristen, men tron hade inte en så synlig roll i hennes vardag.

– Om jag haft den tro jag har idag när jag gick där: tänk hur väldigt annorlunda diskussioner vi skulle ha haft!

"Jag tror att jag trängde undan min egen tro lite och levde mycket på och av mammas och pappas och min syster Marias tro."


”Okej, där kom bönesvaret”

För fem år sedan fick Lilian Ruotsala sin examen och kunde konstatera: nu är jag skådis.

Hon hade ägnat dagarna åt att läsa teaterhistoria och filosofi, träna upp sin röst, tränat kroppen att vara stark, smidig, uthållig och mottaglig, arbetat med karaktärer och scenframställningar. På kvällarna hörde det till att titta på – och ganska ofta somna på – olika teatrar.

Det var utmanande att hela tiden bli uppmanad att arbeta på sina svagheter – ”var stor, ta plats” – och sällan få visa sina styrkor.

– Man skulle kanske inte tro det, men jag är väldigt humoristisk på scenen. Samtidigt som man jobbar så mycket med sig själv, vilket är frustrerande, ska man vara tillgänglig för de andra också.


Frågan om hon
var på rätt väg fanns ofta i hennes böner.

Bönesvaret fick hon när hon gjorde praktik på Teater Tribunalen i Stockholm. De gestaltade verkliga personers historier på scenen och en gång satt de här människorna själva i publiken. Efter föreställningen skrev en lärare feedback till skådespelarna på sin blogg. Responsen till Lilian avslutade han med orden: ”Gud har visat vägen, amen.”

– Okej, där kom svaret.

Vardagen som frilansande skådespelare har till exempel inneburit att med två dagars varsel hoppa in i en föreställning för någon som brutit benet – samtidigt som hon regisserade en teaterpjäs i sitt gamla gymnasium.

– Det var intressant att testa och konstatera för mig själv: det där gör jag inte igen.

Hon medger att hon är tacksam att vara mammaledig just nu när hela kulturbranschen är i ett svårt läge.

– Man ska inte börja med det här om man vill bli rik, säger Lilian Ruotsala.

Dagens skådespelare gör mer än att stå på scenen.

– Om du tycker om regi, testa det, om du tycker om att skriva, börja skriva. Att vara skådespelare idag är att vara innehållsskapare. Du ska samtidigt vara din egen producent.


Under det senaste året
har hon också producerat annan kultur än teater: tillsammans med barndomsvännen Lina Forsblom skapat barnboksmanus inspirerade av uppväxten på landet.

– Det var ett projekt som vi inte visste att vi saknade.

Att inte ha en stor dröm

Efter Teaterhögskolan kände Lilian att det var dags för ett stort beslut: att låta sig döpas.

– Då blev det min tro och inte mammas och pappas eller någon annans. Idag betyder det allt. Jag skulle inte klara av min bransch om jag inte hade min tro. Jag behöver ha något som är säkert.

För henne är det viktiga att ha sin identitet i Gud, inte i jobbet eller något annat. Det låter henne ta alla de nej som en skådespelare får, bli ledsen ett tag, och veta att hon är lika älskad för det.

Något av det mest värdefulla under studietiden var att få en egen ”fadder,” en mentor som var ute i yrkeslivet. Hennes mentor blev Jakob Höglund, han som spelade Hamlet i föreställningen som startade allt, och som hon sedan dess blivit bekant med.

– Han var en supermentor. Om det inte varit för Jakob och att han tog med mig när han regisserade sina föreställningar tror jag inte att jag skulle ha vågat börja regissera.

Regissörskapet är givande på ett annat sätt än att vara skådespelare. Hon jobbar mycket med unga och amatörteater och säger att det är en av hennes styrkor att lära dem det hantverk som hon nött in i ryggmärgen under åren.

– När jag fått visa att jag är på deras sida – ”jag ser er och stöttar er” – och jag grundat en relation släpper så småningom spänningen och de börjar bara leka på scenen. Då är det bara för mig att luta mig tillbaka och njuta.

Hon tänker att många ungdomar skulle må bra av att göra teater.

– Det är så mycket här och nu, man är fokuserad på den andra och det är kul. Den konstnärliga processen är nästan sekundär, fokus är på att individerna ska få växa.


I sommar kommer hon, om allt går enligt planen, att bege sig in i Sherwoodskogen för det största projekt hon gjort, sett till antalet involverade personer. Robin Hood skulle ha stått på Närpes Teaters scen redan förra sommaren men föreställningen blev framflyttad.

– Vi är kring 60 på scenen, det blir häftigt. Tack och lov har jag en regiassistent.

Har du något drömprojekt?

– Vi pratade faktiskt om det där hemma för en tid sen. Arto frågade: ”Liili, vad är din dröm just nu?”

Och hon insåg: jag vet inte.

– Jag blev nästan lite ledsen. Jag har mycket jag tycker skulle vara roligt att göra, men inte någon stor dröm. Men jag tror att drömmen kommer när tiden är inne. Jag försöker alltid pejla in läget: vad är det tänkt att jag ska göra?

Just nu får familjen och livets hittills häftigaste roll komma först. För dottern Elvi spelar det ingen roll ifall hon presterar på auditions, det viktigaste hon kan ge henne är närvaron.

– Som jag har tränat i fem år på Teaterhögskolan, ler Lilian.

Emelie Wikblad


Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53
– Att få visa att Gud är nådig och att hans förlåtelse finns där för alla, oavsett vad vi gjort, har varit en stark upplevelse för mig, säger Fanny Sjölind.

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28
Tidigare kändes tanken att lämna Jakobstad motig. Nu har Anders Eklund och hans fru Maria skaffat husbil.

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36
– Jag har ett personligt intresse att påverka i de här frågorna, säger Sini Aschan.

LIKABEHANDLINGSFRÅGOR. Sedan 2021 har Borgå stift haft två kontaktpersoner för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Sini Aschan är en av dem. 1.10.2024 kl. 10:00
Kyrkoherde Lotta Endtbacka från Jakobstad sitter i styrgruppen för en smalare kyrkostyrelse.

kyrkostyrelsen. Upp till 40 av 190 anställda i kyrkans centralförvaltning kan få sluta inom de närmaste åren. Ge över jobbet med material- och idéstöd till stiften först av allt, föreslår en kritisk rapport. 30.9.2024 kl. 10:00
Arbetet med utmärkningen började i Sideby och inför invigningen har man också ruttmärkt runt Vasa.

SANKT OLAV OSTROBOTHNIA. Arbetet med att utveckla pilgrimsleden Sankt Olav Ostrobothnia har inte tagit slut, även om biskop Bo-Göran Åstrand nu invigt både leden och pilgrimscentret i Trefaldighetskyrkan i Vasa. 28.9.2024 kl. 18:38

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Borgå stift kommer att få två nya präster i slutet av oktober. Bland annat det meddelar domkapitlet i Borgå stift. 27.9.2024 kl. 17:51
Kyrkoherdetjänsten i Larsmo på orten har lediganslagits men har inte lockat några sökande.

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Jan Nygård blir ny tillförordnad kyrkoherde i Larsmo. Domkapitlet har förordnat Nygård att efterträda Max-Olav Lassila som går i pension. 27.9.2024 kl. 17:26
Bröderna Herman och Andre Mård, Ray Baker, Hanna Saarijärvi samt Daniel och Carolina Djupsjöbacka var några av de som deltog i Kyrkhelg Nord i år.

KYRKHELG NORD. Kyrkhelg Nord är kaffe, glass och vänner. Men också Ray Baker som både ursäktar och uppmuntrar konservativa kristna. Det övergripande temat under årets kyrkhelg kan sammanfattas som ”anpassa er inte”. 26.9.2024 kl. 11:05
Saara Schulman och Nicolina Gull, vill inspirera, entusiasmera och spräcka dammiga tabun.

podcast. Bröllopskollektivet varvar snack om estetik och fix med reflektioner kring relationer. – Att man bråkar betyder inte att man har ett dåligt förhållande, utan att man har ett förhållande, säger Saara Schulman. 25.9.2024 kl. 17:10
Ray Baker efter sitt första anförande under Kyrkhelg Nord.

KYRKHELG NORD. Då Ray Baker tar till orda under inledningsmötet av Kyrkhelg Nord ger han kängor åt såväl Mark Levengood som bibeltrogna konservativa kristna. 20.9.2024 kl. 21:10

Eva Ahl-Waris är präst i Agricola svenska församling.

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30
Natalie Björkstrand tycker att mötet med de lokala människorna var det bästa med resan till Kenya.

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42
Laura Serell är församlingspastor i Jomala församling. Just nu längtar hon efter att få vara i svampskogen. Hennes tips: ta med en termos kaffe till svampskogen och ta en utomhusfika.

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06
Forskarna Marina Lindell och Janne Berg gräver i hur polariserade vi finlandssvenskar är, och hur vi kan närma oss varandra.

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22
Vuxenkonfirmationen ledde till att Tove Uvemo Söderbäck började gå i kyrkan.

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53