– Finland är ett land som fungerar. Människorna är ärliga. Jag har alltid varit lite tystlåten och jag trivs i Finland, säger Stéphane Rosse.

Franska Stéphane Rosse: "Jag tycker om tystnaden i Finland"

Kulturer.

Stéphane Rosse är den tystlåtna fransmannen som har levt i Finland i 30 år.
– Jag blev förälskad i en finländsk turist
i Paris 1993. Det var kärlek vid första ögonkastet.

14.4.2021 kl. 10:47

Stéphane Rosse är född på den franska landsbygden, ungefär 70 km från Paris. När han var sexton år flyttade han till huvudstaden och började studera grafisk design.

– Jag tyckte om att rita karikatyrer, och jag fick in en fot på några franska tidningar.

När han hade bott i Paris i fjorton år träffade han en turist från Finland.

– Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi träffades i februari 1993 och vi gifte oss i juni 1993. Man vet när det är rätt!

Hur var det att flytta till Finland, till Sibbo?

– Jag förväntade mig ingenting, för jag visste inte så mycket om Finland. Min bild av Finland hade jag långt fått från Aki Kaurismäkis filmer. Jag var ett stort fan! Jag träffade honom en gång på franska ambassaden i Helsingfors på Frankrikes nationaldag, den 14 juli, men jag vågade inte tala med honom.

– Min fru var lärare och jag var frilansare. Jag tänkte att det finns jobb i Finland, men med den ekonomiska krisen blev det lite svårare.

Efter att han fick chansen att rita en pärmbild till Suomen Kuvalehti fick han mera jobb.

– Det var presidentval i Finland och jag gjorde massor av karikatyrer på dem som var uppställda i valet. Efter det fick jag mera jobb, bland annat för Helsingin Sanomats månadsbilaga.


Nuförtiden ritar Stéphane Rosse inte så mycket för tidningar.

– Det är för mycket konkurrens. Jag gör mest teckningar för människor som vill köpa min konst.


Den 7 januari är en sorgedag

Den 7 januari var och är en sorgedag för Stéphane Rosse. År 2015 utsattes den franska satirtidskriften Charlie Hebdo för ett terrorattentat.

"När bilderna från redaktionen kablades ut över hela världen grät jag."

– Min vän blev mördad när redaktionen blev stormad. Jag hade också flera bekanta som blev mördade. När bilderna från redaktionen kablades ut över hela världen grät jag. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Den dagen visade att det inte är ofarligt att teckna.


Döpt som tolvåring

Stéphane Rosse är uppväxt i katolska kyrkan, men han är den enda i sin familj som är döpt.

– Jag ville bli konfirmerad som alla mina kompisar – eller som man kallar det i Frankrike: ”få den första nattvarden”.

Stéphane Rosse gick en intensivkurs och döpte sig som tolvåring.

– Jag kommer ihåg den tiden med glädje. Särskilt en nunna som lärde mig mycket om katolsk tro. Hon var ett energiknippe – nästan som en karikatyr från en film. Jag ser ännu framför mig hur hon sparkade fotboll med oss.

Stéphane Rosse har sin tro kvar.

– Jo, absolut, naturligtvis. Men när jag var nitton år hade jag en djup depression. Jag bekantade mig med zenmeditation – och det hjälpte mycket. Jag fick en andlig uppväxt i många olika ”skolor”.


Det är bara björnar som bor i Finland

Numera besöker han inte den katolska kyrkan, men nog kyrkan i Munsala. Han och hans fru har en sommarstuga i Österbotten, i Munsala, Nykarleby.

– Vi älskar vår stuga och jag tycker väldigt mycket om den finska österbottniska sommaren. Den finska naturen är otroligt vacker.

När han kom till Finland sa hans svärfar: ”Finland är ett land för björnar.”

– Men jag har till och med vant mig med klimatet.


Vilken är skillnaden mellan Sibbo och Munsala?

Stéphane Rosse funderar en stund och säger:

– Jag kommer inte att säga det, för jag är väluppfostrad. Men det finns en skillnad.

– Jag tycker att människorna i Normandie och Bretagne, i nordvästra Frankrike, påminner lite om Munsalaborna. Vi har samma sätt att tänka.

Nu har Stéphane Rosse bott i Finland i nästan trettio år. Hans fru jobbar som lärare i Sibbo gymnasium.

– Jag är rotad här nu. Jag tror inte att jag flyttar tillbaka till Frankrike. Finland är ett land som fungerar. Människorna är ärliga. Jag har alltid varit lite tystlåten och jag trivs i Finland. I Finland är man van med att folk inte pratar om de inte har någonting att säga. I Frankrike är det lite för mycket känslor och diskussioner. Jag tycker om tystnaden här.

Text och foto: Christa Mickelsson


kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16

Personligt. För Matte Fontell var hans stamning och hans överaktivitet en skam – men också en källa till kreativitet. – Jag var livlig och överaktiv, men jag hade också tusen bilder och berättelser i huvudet. 20.2.2025 kl. 18:53

PRÄSTBRIST. På vissa orter är det svårt att hitta kyrkoherdar. Prästvikarier är det också brist på. Notarie Linus Stråhlman vid domkapitlet i Borgå tror att pengar kunde vara ett lockbete i jakten på kyrkoherdar. – Man tror kanske att det är ett heligt jobb att vara präst, men lönen spelar helt klart en roll. 20.2.2025 kl. 12:00

Personligt. – Jag tror att vår tid på jorden handlar om att lära oss att älska. Att vara så goda vi kan. Jag tycker att vi borde vara mer ödmjuka inför vad det innebär att vara människa, säger skådespelaren Anna Hultin. 18.2.2025 kl. 10:13

PULS. Det har gått ett halvt år sedan de aktiva i det karismatiska lekmannakonceptet Puls lade ner i Petrus församling i Helsingfors och gick sin väg. Kyrkpressen tittar på vad som hände sedan. 17.2.2025 kl. 19:00