Johanna Evenson stortrivs hemma i hängmattan i Bovik. Ibland får hon besök av grannens kor.

Johanna Evenson bodde i USA i trettio år – nu har hon återvänt till Åland

Kulturer.

Johanna Evenson växte upp på olika håll i Svenskfinland, bodde i USA i trettio år – och har nu återvänt till Åland. Varje gång hon stiger in i sitt arbetsrum – en 1400-talskyrka – tänker hon: Wow, tänk att jag får bo här!

22.7.2021 kl. 08:00

När Johanna Evenson får frågan ”var har du vuxit upp?” brukar hon svara ”Svenskfinland”. Hennes pappa Henrik Helander är präst, och när hon växte upp bodde familjen i Snappertuna, Helsingfors och på Åland. På Åland gick hon gymnasiet och där träffade hon också sin amerikanska man Bruce Evenson.

Hans mamma emigrerade i tiderna från Åland till USA, men återvände alltid till barndomshuset om somrarna.

– Han växte upp i New York men han är släkt med halva Åland. Så även om jag själv bott på Åland är det faktiskt tack vare min amerikanska man vi bor på Åland idag.

När de träffades var hon en ung tjej som precis kommit hem efter att ha gått bibelskola i Livets ord i Uppsala i ett år. Han var äldre än hon och präst i den amerikanska lutherska kyrkan. Efter Livets ord-perioden ville hon studera musik, och frågade Bruce om han visste om någon bra musikhögskola i New York. De började brevväxla. I ett år skrev de till varandra, sedan gifte de sig.

– Det var som ett arrangerat, gammaldags giftermål, skrattar hon.

– Det var först efter att vi gift oss som vi började umgås på riktigt.


Olika bibelsyn

Helt lätt var det inte till en början. Hon hade vuxit upp med en personlig tro och goda förebilder. På 80-talet var det stort med Livets ord och hon hade vänner som var engagerade i rörelsen, så hon åkte med dem till Uppsala.

– Det var en jättebra upplevelse för mig. Jag kände att jag hade nära kontakt med Gud och jag kände inte att jag blev hjärntvättad, jag kände inte att jag var med i en sekt och jag kände hela tiden att jag fick välja själv.

Sedan gifte hon sig med sin man, och när det gällde bibelsyn var han på ett helt annat ställe.

– Helt i andra ändan! Det första året vi lärde känna varandra grälade vi mest hela tiden om andliga saker. Våra gräl handlade mycket om hur vi läste Bibeln.

Blev det en syntes? Växte ni samman?

– Vi växte samman och jag måste säga att jag växte mer åt hans håll. Teologiskt är jag mycket mer liberal idag än jag var när jag var ung.

Hon är ändå tacksam över upplevelsen i Livets ord. Den har hon också haft nytta av då hon jobbat som terapeut under sina år i USA.

– Det är ju inte så att jag nu längre tänker i de banor som jag gjorde när jag var ung, men i mitt möte med människor som har en bergfast övertygelse har jag ofta kunnat förstå dem eftersom jag minns hur skönt det var att ha svaret på alla frågor.


Tron skapar gemenskap

Under åren i USA skaffade hon sig en musikutbildning och jobbade som sångerska i kyrkor som hade råd att hålla sig med ett sångproffs. Vid sidan av spelade hon orgel och blev så bra på det att hon också kunde jobba som kantor.

– Sedan hade jag en livskris och gick i terapi. Min terapeut sa: du kan väl göra något annat?

Hon fick en examen i socialt arbete och småningom behörighet att jobba som terapeut i South Carolina, där de bodde.

– Sedan var jag kantor på halvtid och terapeut på halvtid – den kombinationen tyckte jag om!

I USA är människor i gemen ganska kyrkliga, och man får ofta svara på frågan vilken kyrka man hör till.

– I alla kyrkor där jag jobbade kom det 200 personer till en vanlig söndagsgudstjänst. Och det var de människorna som betalade min lön, så det gällde att vara trevlig mot dem.

Hon har jobbat i olika kyrkliga sammanhang och trivts och anpassat sig till dem alla. En period jobbade hon i den unitariska kyrkan, en kyrka där man får tro ”lite som man vill”. Den kyrkan vigde honomsexuella till äktenskap redan på 80-talet.

– Jag har kallat den, på skämt, för ”the church of the leftovers”, alltså en kyrka för dem som blir kvar. Även om man kanske inte har en tro behöver man ändå en gemenskap.


Olja i maskineriet

När hennes man blev pensionär för några år sedan bestämde de sig för att förverkliga en dröm och flytta från South Carolina till Åland. Små kulturkrockar han hon känt av.

– Om man bott länge i USA blir man amerikaniserad. Där gäller komplimanger och öppenhet och att vara utåtriktad. Ibland när jag landat här märker jag att jag har det i mig – jag känner att ojojoj, lugna ner dig och prata inte så fort och avbryt inte folk! I USA ansågs jag snarast vara blyg och tystlåten.

Vi nordbor gillar att anklaga amerikaner för ytlighet, men det finns en god sida med öppenheten.

– Den är som olja i maskineriet, den smörjer konversationen. När man använder vänlighetsfraser blir man vänligt inställd till andra. Det är en jargong som gör det trevligt att vara tillsammans, och jag saknar den lite.

Annars älskar hon livet på Åland. I sitt jobb som kantor i Finström-Geta får hon jobba i medeltida kyrkor.

– Jag går in i kyrkan och tänker: Wow! Det här är mitt arbetsrum!

Hon kör längs småvägarna till kyrkan, hon är mitt i naturen och det är fullkomligt tyst.

– Det är så underbart på Åland. Alla årstider! Jag har fina instrument att spela på och fina arbetskamrater. Jag tycker om att musicera i grupp och jag tycker om att spela på begravningar.

Ibland kommer grannens kor och råmar utanför hennes fönster.

– Ibland ställer jag mig i fönstret och sjunger för dem. Ibland blir de rädda, och ibland lyssnar de.



Johanna Evenson

Kantor i Finström-Geta församling på Åland sedan två år tillbaka. Bor i Bovik, Hammarland.

Familj: Mannen Bruce Evenson, som jobbat först som luthersk och sedan som anglikansk präst i USA, och den vuxna dottern Anja, som bor kvar i South Carolina.

Saknar med Charleston, South Carolina: den nästan överdrivna vänligheten. ”Man är alltid vänlig, man säger alltid när man tycker något är positivt. Oberoende av hur mycket man menar det skapar det en trevlig stämning.”

Text: Sofia Torvalds


ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41