Det finns mera och mindre sociala personer. Jag har alltid räknat mig till den senare gruppen. Jag har ändå lärt mig att vara bland människor. Det måste man kunna om man har en åtta personers familj och är kyrkoherde i en församling. Men någon gång när det har varit riktigt rörigt har jag på skämt tänkt att det inte skulle vara så dumt att få ett fängelsestraff. Vad skönt att bara få vila sig i sin cell och hinna läsa så mycket man vill!
Idag är jag pensionär och hittills har jag lyckats undvika fängelsestraff. Men coronaepidemin har gett mig en liten försmak av hur fängelse skulle kunna vara. När de första begränsningarna började komma ledde det till att flera talaruppgifter föll bort. Det kändes nästan som en lättnad. Men när de fysiska gudstjänsterna upphörde började jag reagera. Jag märkte att jag saknade de andra församlingsmedlemmarna.
När också smågrupperna upphörde började jag vantrivas ordentligt. Jag har dragit ett par bibelgrupper och förberedelsearbetet för det har varit mycket mera en glädje än en börda. Jag har också saknat gemenskapen, skämten och diskussionerna i grupperna. Nu har det kunnat gå flera dagar under vilka jag inte har träffat en enda människa – utom någon maskprydd butiksexpedit.
Man kunde säga att min gamla dröm om den ljuvliga isoleringen i fängelsecellen nästan har gått i uppfyllelse. Till min fasa märker jag att jag inte trivs med detta heller. Jag får inte så mycket läst som jag skulle vilja. Jag kommer mig inte heller för att röja i skåp och lådor. Jag längtar efter människor!
Det tycks vara så att Gud skapat oss för gemenskap och inte för ensamhet. Vi behöver träffa människor som bekräftar oss, uppmuntrar oss eller förmanar oss.
