Jan Bambu Eriksson är skepparen och kyrkopolitikern som vill förbättra lokalsamhället. Att han kallas Bambu har en naturlig förklaring.
Sjölivet har i någon form alltid varit pargasbon Jan Erikssons vardag. Som ung prövade han på att vara matros.
– Vi var borta ett halvt år åt gången. Det var egentligen lättare att gå ombord än att mönstra av. Man blir institutionaliserad, säger han.
Numera håller han sig närmare hemknutarna och sedan fem år tillbaka kör han förbindelsebåten M/S Viken på linjen Pargas södra. Det betyder stopp vid ett tiotal öar i Pargas och Nagu, och ett stort ansvar för att få livet i skärgården att rulla.
– Vi kör skolbarn från holmarna, och längs linjen har vi till exempel Finlands största äppelgård, en mjölkgård, sommarhotell och en semesterby. Det är en levande skärgård, och vi som sköter färjan blir en viktig del av närsamhället.
I sommar har trycket på färjorna varit extra hårt.
– Det har varit mycket rusning eftersom människor rest inom landet på grund av coronaviruset.
Jan Eriksson jobbar en vecka och är ledig en vecka. Arbetsdagarna börjar tidigt och slutar sent, och båtpersonalen övernattar i ett hus vid färjfästet under arbetsveckan.
– Men vi behöver inte vara i beredskap under natten, det sköts av andra myndigheter. Jag trivs jättebra med arbetstiderna. Och den lediga veckan är en ganska skön motvikt till jobbet.
Att han kallas Bambu går långt tillbaka.
– Som 13-åring växte jag kring trettio centimeter på ett år. Då sa någon till mig: Du växer ju som bambugräs!
Vill förbättra
Jan Eriksson är ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Pargas kyrkliga samfällighet och medlem i församlingsrådet i Väståbolands svenska församling. Han har också varit aktiv kommunpolitiker, förtroendevald inom idrotten och huvudförtroendeman i jobbet.
– Jag vill vara aktiv och försöka göra lokalsamhället bättre. Jag har alltid tyckt att kyrkan gör ett viktigt arbete och är en viktig del av samhället.
Ibland kanske en del tycker att han är för aktiv, funderar han.
– När du har en åsikt kan inte alla dela den, och ibland trampar man på någons tår, men fast man har olika åsikter måste man inte vara fiender.
Han uppskattar möjligheten att kunna påverka i en liten församling.
– Men en svaghet i den demokratiska gången är att om du endast är invald i kyrkofullmäktige så kan du inte påverka så hemskt mycket. Vi har möte ungefär ett par gånger i året. Det blir genast svårt om du inte är så insatt. Det krävs ett stort engagemang och en vilja att ta reda på.
Demokratiproblemet är än mer utvidgat.
– Som ordet avslöjar så är församlingen en församling. Det är inte kyrkoherden som leder församlingen utan människorna. Det kan bli ett underskott i demokratin.
Kyrkan är meditation
På sjösöndagen sitter Jan Eriksson i kyrkbänken. Från sina längre seglatser kommer han ihåg sjömanskyrkans betydelse.
– Man kunde läsa tidningar där och samtala lite, ibland ordnades någon andakt ombord.
Han uppskattar det avbrott i vardagen och stressen som kyrkan kan erbjuda.
– Kyrkan är en plats där du kan lugna ner dig och stänga ute världen. Det blir en slags meditation. Och rutinerna är desamma, du stiger upp lite och sätter dig igen. Kanske fler borde stänga av telefonen och gå i kyrkan.
