Ett ord jag tycker genuint illa om är ”energitjuv”. Jag tror inte att Marie Kondo har myntat det, men precis som hon uppmanar till att rensa hemmet från alla prylar som inte ger glädje så stöter jag då och då på uppmaningar om att också rensa bort människor som mest bara är jobbiga ur mitt liv.
Det är viktigt att kunna skydda sig själv genom att bryta sig loss från verkligt destruktiva relationer, men ofta verkar det i energitjuvssammanhang handla minst lika mycket om att undvika allt som stör, gnager i samvetet och tvingar mig att anstränga mig.
Jag erkänner direkt att jag inte skriver det här på grund av att jag själv skulle vara speciellt duktig på att lyssna på folk som bara klagar. Jag skriver för att det känns olustigt att rensning bland människor verkar vara något som normaliseras.
"Ofta verkar det i energitjuvssammanhang handla minst lika mycket om att undvika allt som stör, gnager i samvetet och tvingar mig att anstränga mig."
Som kristen ställs jag i stället inför en radikalt annorlunda uppmaning. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv”, sade en man vi menar oss följa. Många asketer har levt med målet att tömma sig på allt eget och i stället låta Gud stråla fram i allt de gjort. Det är svårt, provocerande, bjärt kontrasterande mot individualismen. Jag klarar det inte och försöker ärligt talat knappt, men jag tycker om perspektivet som det ger.
I Bönens trädgård ber Martin Lönnebo läsaren rikta blicken mot Jesus: ”Se på ögonen, källor utan botten, de som sett och förstått allt.”
De som sett och förstått alla svikna och utstötta, alla intill döden utmattade, alla med frusna hjärtan och alla som aldrig fått någon chans, alla klagande, sörjande, sönderslitna, bittra och elaka.
Nästa rad lyder: ”Se på handen, den högra starka, upplyft till välsignelse.” Det står inte: ”Se på handen, den högra starka, pekande – gå bort, du energitjuv!”
Nej, upplyft till välsignelse. Inte av elakheten, men av människan.
Det ger ett perspektiv där också jag utmanas att växa, att hitta fungerande kraftkällor, att dra gränser och konfrontera beteenden, men inte utesluta utan i stället försöka ge och välsigna. Och där också jag, om jag någon gång skulle fastna i bitterheten, skulle ha en plats bland människor som vill mig väl.
