Även om vissa av novellerna är skrivna i jagform är de inte självbiografiska. ”Jag har skapat ett fiktionaliserat jag”, säger Axel Åhman.

Axel Åhman vill skippa kravet på att vara macho

Mansroller.

Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem.

7.4.2020 kl. 14:12

Jag hade tänkt skriva en ganska rolig bok, säger Axel Åhman om sin skönlitterära debut, novellsamlingen Klein.

Ändå kom en mera grubblande sida fram i novellerna.

– Det finns humor, men den är svart och tragikomisk.

Åhman är uppvuxen i Vörå men sedan flera år tillbaka bosatt i Helsingfors. Han är bekant för många som en av de tre medlemmarna i humorgruppen KAJ. I slutet av mars kom Klein, en samling noveller där de flesta verkar utspela sig i en och samma by.

– Det var ett medvetet val. När jag har läst andra novellsamlingar har jag tyckt att det varit behagligt att få vara i samma värld och samma känsla.

Titeln och en stor del av dialogerna är skrivna på Vörådialekt. Att skriva skönlitteratur på dialekt var utmanande, i synnerhet för att dialekten saknar skrivregler. Åhman säger att det inte var ett enkelt val.

– Att skriva på dialekt har att göra med äktheten och viljan att kommunicera hur jag verkligen tänkt att de här människorna låter och talar. Och så har jag ju uttryckt mig på dialekt i en stor del av mitt yrkesliv, så det var inte läge att fega ur.

Många av novellerna handlar om personer som fortfarande lever kvar i det som varit svårt under uppväxten, trots att de hunnit bli vuxna.

– När jag började skriva var jag ganska uppgiven över det – måste jag göra det här som alla andra gör? Men det är något i novellformatet som gör att jag drevs till det här.

Han tror att ämnet återkommer eftersom uppväxten är en period i livet som präglar oss så starkt.

– Det är så höga insatser när man gör saker – eller åtminstone upplever man det så då. Det känns som om valen man gör kommer att vara för evigt.

I Klein får kyrkan och församlingen bilda ramar för övergångsriter. Bland de händelser som avhandlas finns en konfirmation, men även en begravning där prästens motvilja mot smörgåstårta sätter en dramatisk prägel på minnesstunden. Novellen slutar öppet och avslöjar inget om vad som händer efteråt.

– Jag tänker att prästen får upptäcka något nytt, göra något annat i livet. Om han hittar tillbaka till Gud får han göra det på något annat sätt.

Konfirmationen i berättelsen är en övergångsrit som gör det socialt – om än inte juridiskt – lovligt att dricka alkohol.

– Det var en starkt levande tradition i min hemtrakt. Konfirmationen var stämpeln på att man var vuxnare.

En del av novellerna rör också vid klyftan mellan dem som stannar på uppväxtorten och dem som flyttar bort, föreställningen som båda har om att det är den andra som har det bättre.

– Man vet aldrig om man gör rätt val och man kan inte hjälpa att man funderar över hur det skulle ha blivit om man valt annorlunda. Bli kvar eller sticka, vem har ett ansvar och vem tar ett ansvar?

Machokulturen lever och frodas

Klen, eller klein, är en stereotyp manlig förolämpning.

– Jag skulle vilja att det är mer okej att vara lite klen. Allt behöver inte vara så inrutat och macho hela tiden.

Han hade inte planerat att skriva om hur man växer upp till man, men märkte efter några noveller att manlighet blivit den röda tråden. Novellerna handlar också om att passa in och leva upp till förväntningar.

– Många av personerna försöker bevisa något, de tror att de måste göra det för att bli accepterade. Både jag och andra har inbillat oss att det måste vara på ett visst sätt trots att ingen egentligen sagt det. Man går runt och anpassar sig efter osagda sanningar som inte alls behöver stämma.

Det är österbottniska uppväxter som beskrivs i Klein, men Åhman tror inte att det hade varit lättare att växa upp i Nyland.

– Machokulturen lever och frodas oavsett var du bor. Men på landet är det kanske tydligare fokus på att du ska vara intresserad av motorer och ha ett jobb där du gör något med händerna, något praktiskt.

Något av det praktiska och händiga får man med sig om man vuxit upp på den österbottniska landsbygden, tror han.

– Även om man som jag är dålig på praktiska saker är den första instinkten ändå alltid att försöka göra det själv.

Ett annat stort steg i uppväxten kan vara att delta i älgjakten, fälla sin första älg och känna blandade känslor inför det. Han har jagat en hel del själv även om han inte gör det så ofta just nu. Det var förutsättningen för att kunna skriva novellen Älgjakten.

– Jag ville öppna upp hur det kan kännas. Folk som inte har insyn i jakt kan tro att det är känslokallt, men så är det inte alls. Det är en unik situation med väldigt många komplexa känslor.

– Jag och pappa har pratat mycket om sådana saker eftersom jakten är vår gemensamma grej. Vi har kunnat prata om alla känslor och aspekter av det. Det värdesätter jag.

Den egna uppväxten var bra.

– Jag har haft turen att få växa upp i en öppen familj. Jag har kunnat prata mycket med mamma och pappa och fått ett jättebra stöd hemifrån för att göra det jag är intresserad av och bra på.

Hur känns det att som österbottning bli instängd i Nyland under coronakrisen?

– Varje österbottnings mardröm, fången i Nyland, säger Axel Åhman med ett skratt. Men sedan blir han allvarlig.

– När reseförbundet kom blev jag väldigt illa till mods. Man inser hur man tar sin rörelsefrihet för given.

Att bo i ett annat landskap än släkten och familjen gör också att reseförbudet känns tyngre, och Åhman menar att det är en större fördel att bo på landsbygden än i en stad under coronakrisen.

– Jag och min sambo övervägde att rida ut den här våren i Österbotten. Det bor ju inte så mycket folk i min hemby, så man kan röra sig ganska fritt. Men vi bor ju här och har våra jobb här. Jag försöker göra något konstruktivt av den här tiden – läsa mycket, skriva lite mer och höra av mig mycket till människor.

Erika Rönngård
Foto: Sofia Torvalds



ulf ekman. Ulf och Birgitta Ekman grundade Livets ord och såg rörelsen växa och knaka i fogarna. Efter trettio år lämnade de Livets ord för att bli medlemmar i den gamla kyrka som de tidigare tänkte var död. 29.1.2020 kl. 10:24

tvivel. – Tvivlar gör vi säkert alla någon gång, säger prästen Monica Heikel-Nyberg. Hon har med åren accepterat att det kommer dagar när hon har svårt att tro, men att hon då får lita på att Gud tror på henne. 29.1.2020 kl. 00:01

Keltiska böner. De keltiska bönerna har hittat hit via Iona i Skottland. En del har mött dem på retreater eller i Tomasmässan – eller i form av en psalmtext. 29.1.2020 kl. 00:01

Lärkkulla. – Lärkkulla behövs som en mötesplats för kyrkligt anställda och aktiva i vårt avlånga stift, säger Wallén. 28.1.2020 kl. 09:24

ungdomens kyrkodagar. Deltagare på Ungdomens kyrkodagar ger tummen upp för en kyrka som är aktiv i klimatdiskussionen. 27.1.2020 kl. 17:58

ungdomens kyrkodagar. "Säg åt oss att det är nya tider nu!" sa biskop Bo-Göran Åstrand till deltagarna på Ungdomens kyrkodagar. Han hade sällskap av ärkebiskop Tapio Luoma som besökte UK för första gången. 24.1.2020 kl. 18:36

barnböcker. Vad kan de bästa barnböckerna lära oss? Massor. Sofia Torvalds skriver om hur man klarar blod på födelsedagen, bitande rävar, lejon som vaktar bäckar och mjölk som blivit sur. 22.1.2020 kl. 14:15

besök. En delegation ledd av biskopen i Helsingfors Teemu Laajasalo mötte påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. 17.1.2020 kl. 14:00

biståndsarbete. ”Mitt barn är värdefullt precis sådant som det är.” Skolan förändrar både föräldrarnas och samhällets inställning till personer med funktionsnedsättning. 16.1.2020 kl. 00:00

doktorsavhandling. Positionerna är låsta, vi måste börja tala om äktenskapet på ett nytt sätt, säger Emma Audas, som idag disputerar med en avhandling om kyrkans äktenskapssyn. 16.1.2020 kl. 10:51

gemenskap. Våra gemenskaper ser kanske inte längre ut som de gjorde förr, men fortfarande handlar de om att vi ser varandra och delar samma upplevelser. 16.1.2020 kl. 00:01

val. Kandidatgalleriet för kyrkomötes- och stiftsfullmäktigevalen har nu öppnat på nätet. 15.1.2020 kl. 08:33

Helsingfors. Utmaningarna för församlingarna i Helsingfors är större än på annat håll. Traditionen av kyrklighet är svagare – men de unga utforskar tron fördomslöst. 16.1.2020 kl. 00:01

forskning. Under årets första stiftsseminarium föreläser biskop Bo-Göran Åstrand, Sara Gehlin och Björn Vikström. 13.1.2020 kl. 15:36

bibelöversättning. Sedan 2004 har Kronobyborna Magnus och Anna Dahlbacka arbetat med att översätta Bibeln till samburu. De fick börja från början. Först fick de lära sig språket, sedan skapa dess skriftspråk. 13.1.2020 kl. 11:53

rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

skrivande. Att skriva är som att träna: om du tar paus är det svårt att komma igen, säger författaren, skrivinspiratören och handbollsspelaren Michaela von Kügelgen. Men alla kan skriva – också du. Bara fem minuter per dag leder så småningom till en hel roman. 26.7.2023 kl. 19:00