Ann-Luise Bertell säger att vi pratar mycket om våra framgångar, men vad gjorde oss till de människor vi är? Det är det vi borde prata om.
Ann-Luise Bertell säger att vi pratar mycket om våra framgångar, men vad gjorde oss till de människor vi är? Det är det vi borde prata om.

Vad gjorde oss till dem vi är och vad gör oss livrädda att gå ut i livet?

arv.

Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon.

27.3.2020 kl. 12:38

Ann-Luise Bertell, regissör, dramaturg och författare, var sin farfars första barnbarn.

– Vi hade en väldigt fin kontakt. Hans själ log mot min, han såg mig. Hans början i livet var väldigt tragisk, och slutet blev också tragiskt, och samtidigt var han en positiv och väldigt skojfrisk person. Den striden i den här personen ville jag skriva om.

Bertell är född i Kimo i Oravais, och det är också i de trakterna hennes senaste roman Heiman tar avstamp i Elofs barndom. Hans mamma dör i sviterna av diabetes och fadern i tuberkulos. Fattigdomen, smutsen och utsattheten är total i Elof och hans lillebrors liv. De får sedan flytta in hos sina morföräldrar. Berättelsen följer Elof genom ungdomen, kriget, familjebildning, hårt arbete och återerövringen av hans förlorade hemman. Hans ständiga följeslagare är rädsla, skam och en oförmåga att tala om det allra innersta, något han döljer med ett glatt humör, hembränt och ett frodigt historieberättande.

Bokens teman hade Ann-Luise Bertell levt med länge innan hon började skriva, och berättelserna kom ganska mödolöst till henne. Mycket i romanen är familjemyter, annat har hon själv skrivit fram.

– Jag har funderat mycket på föräldralöshet, hur den syns i generationer. Och sedan funderade jag också jättemycket på kärleken. Den finns i vår religion, men hur visar vi den? Hur visar vi våra barn kärlek? Hur har äldre generationer visat kärlek? En sommar gick jag runt och frågade gamla tanter: Hur visade dina föräldrar att de tyckte om dig?

Hon ser tankfull ut.

– Nog är det en karg värld vi kommer ifrån.

Älskar åkrarna

Ann-Luise Bertell jobbar just nu som dramaturg på Svenska Teatern i Helsingfors.

– Men jag bor i Vörå. Jag trivs väldigt bra med jobbet här, men pendlandet tar för mycket på mina krafter, säger hon.

Det är väldigt vanligt att utflyttade österbottningar skriver om Österbotten.

– Jag är fullständigt bosatt i Österbotten. Det är där min konstnärliga värld och mina historier finns. Det är väldigt viktigt att det finns författare som bor där och skriver om Österbotten. Jag tror man då har en annan förståelse än om man varit emigrerad hela sitt liv. Det blir någon sorts nostalgi över det många gånger.

– Jag vet inte vad det är med Österbotten. Det finns väldigt mycket berättelser där. Och så finns det en tradition av att vi klarar oss själva, och att alla motarbetar oss på något sätt men att vi fixar det. Det är på gott och ont, säger hon och skrattar.

Men vi bor ju där för att vi älskar det! Jag älskar mina soluppgångar och solnedgångar, mitt hav och mina åkrar. Det ger mig så otroligt mycket kraft att vara i närheten av den här naturen.

– Men vi bor ju där för att vi älskar det! Jag älskar mina soluppgångar och solnedgångar, mitt hav och mina åkrar. Det ger mig så otroligt mycket kraft att vara i närheten av den här naturen.

Religion med nyanser

Ann-Luise Bertells farfar brukade läsa katekesen. Religionen var en slags bildning och grund.

– Men han var inte särskilt religiös på något annat sätt, utan använde religionen i diskussioner och debatter. Jag är väldigt intresserad av religion. Den är grunden till våra värden och vår värld.

Elof i Bertells roman läser Bibeln som barn och lär sig långa stycken ur bland annat Predikaren utantill, och han citerar Bibeln högt och ljudligt i olika livsskeden, både till andras munterhet och förtret. Religionen i romanen är nyanserad, den orsakar rädsla ibland, andra gånger är den stärkande och närande.

– Tron har burit människor genom umbäranden under hela mänsklighetens historia, och det gör den väl fortfarande. Men inom kristendomen har man också stridit ända från början. Det finns ett spår av en ganska mörk kristendom, som Lisa-Greta i romanen står för. Barnen ska agas. Och du ska inte tro att du är något, du är en fattig och syndig människa, alltså hela jantelagen.

Hon har själv haft en relation till Gud genom hela livet, men har ”befunnit sig i utkanten” som hon uttrycker det. Hon uppskattar omsorgen i religionen, målet att människor ska må bra.

– Det var ju det som Luther också ville eller hur, när han spikade upp sina teser?

En författare hon återkommer till är Martin Lönnebo.

– Kärleksfullheten och omsorgen kommer igenom väldigt starkt hos vissa människor. Tomas Sjödin är en annan. Men min största inspiration är Rachel Naomi Remen, judisk cancerläkare och historieberättare.

När hon går till jobbet lyssnar hon ofta till appen ”Pray as you go”.

– Det känns helt absurt ibland där jag går från Busholmen in till centrum. Appen öppnar upp många bibelställen, också i Gamla Testamentet, för vår tid. Den har gett mig ro.

Hon säger att en gäst i Melita Tulikouras intervjuprogram en gång konstaterade att när den fysiska kroppen börjar krympa måste den andliga kroppen börja växa.

Hur ska man kunna lämna det här livet lugn? Det är mitt livs projekt.

– Hur ska man kunna lämna det här livet lugn? Det är mitt livs projekt.

Krigets värsta effekter

– Tigandet. Det är den allra värsta följden av kriget, säger Ann-Luise Bertell.

– Att man inte förstod att det måste bearbetas, att det inte fanns någon sorts själavård.

I hennes bok dövas fruktansvärda krigsminnen i första hand med alkohol. Visst pratas det om kriget, men mest i form av att karaktärerna målar upp hjältescener, som säger föga om hur de som var med mår inombords.

Hon påpekar att ingen i hennes bok är en renodlad hjälte. De har alla rädsla, feghet och misslyckanden i bagaget, som vilken människa som helst.

– Men Elof har människor runt sig, sin tro och sin kunskap som gör att han ändå klarar sig. Vad är det som gör att man överlever och kan föra något vidare till en annan generation? Vi berättar så mycket om våra framgångar, men vad var det som gjorde oss till de människor vi är? Det är det vi borde berätta för varandra och för våra barn framför allt. I den linjen har jag skrivit den här boken.

Våga vara sig själv

– De säger att trauman går i arv tills någon är färdig att börja prata om dem, konstaterar Ann-Luise Bertell.

Hennes generation är kanske inte konkret traumatiserad av kriget, men man påverkas på sätt man inte vet om, tror hon.

– Jag har en dålig självkänsla, och lider delvis av det ännu. Och när vi talar om vad som går i arv så är det kanske det här som är mitt, att man går ut i livet och är livrädd.

– Via mitt konstnärliga arbete, all litteratur och konst, tack vare mina barn och vad de lärt mig, och genom att gå i terapi, har jag kommit närmare mig själv. Det gäller att våga tro, och att lita på vad mitt undermedvetna och min magkänsla säger.

Hon konstaterar att livet rymmer många missade chanser på grund av omständigheterna.

– I Elofs fall hade han säkert varit en historieprofessor i en annan värld, men man har ju ingen aning om hur det livet skulle ha sett ut. Livet blir som det blir.

Vi konstaterar att många på våra hemorter i Österbotten inte haft möjlighet att studera, de med vaket intellekt och stor beundran för bildning.

Det är nog så sorgligt det här livet. Men fint också.

– Det är nog så sorgligt det här livet. Men fint också.

– Även om det finns mycket elände i min bok så var det en läsare som sa att det finns mycket positivt också, som ett starkt stråk genom hela berättelsen. Det kändes roligt att höra.

När Ann-Luise Bertell är på väg tillbaka in i Svenska Teaterns byggnad, efter att ha blivit fotograferad, säger hon ”hejdå”. Men sedan ändrar hon sig:

– Hejtå, säger hon, skrattar lite och går in.

Ulrika Hansson

Mika Salminen talar svenska för att hans mamma är finlandssvensk och hans pappa gått i svensk skola.

Coronapandemin. THL:s Mika Salminen tror inte på coronaskuld: vem som helst kan smittas, och ingen ska ha dåligt samvete över det. Vad munskydden gäller tror han på grupptryck i stället för tvång. 29.10.2020 kl. 17:16
Vad kan du som andra kan ha nytta av? Det är en viktig fråga man kan ställa sig när man skapar webbinnehåll, anser Simon Lampenius.

Webben. Simon Lampenius vet en hel del om hur man får trafik till sin webbplats. Vilka missar gör vi? Och vad kännetecknar en lyckad statusuppdatering? 29.10.2020 kl. 15:14
Skivan Möda, vila och behag spelades in under tre intensiva dagar i producenten Janne 
Hyötys studio.

skiva. Att göra egna versioner av sånger som älskats i över hundra år fordrar respekt och varsamhet. Med skivan vill de göra sitt för att sångerna och Lina Sandells historia ska leva vidare. 29.10.2020 kl. 16:31
Det blir inte lätt, men det känns rätt, säger Markus Österlund om sitt nya jobb som församlingsledare.

församlingsföreståndare. Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan. 29.10.2020 kl. 09:13

Lärkkulla. – Jag har varit Lärkkulla trogen i princip under hela mitt arbetsliv och kan med fog säga att jag känner Lärkkulla och dess verksamhet väl, säger Juhani Jäntti. 29.10.2020 kl. 08:44
Vi tror att religion handlar om tankar och trossatser, men det är en för snäv bild, säger Laura Hellsten.

dans. Dans är inget kristna i historien hållit på med – eller? Laura Hellsten grävde och hittade både spår av dans i den medeltida kyrkan och forskare som förnekade dess existens. 28.10.2020 kl. 16:01
Lekholmen hör till de lägergårdar som stängs fram till årsskiftet.

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38
Vide föddes i förtid, och efter Olivers sjukdom var Sandra Holmgård och hennes man inställda på att det skulle gå dåligt – de hade ju varit med om en hel del. Men Vide växer och mår bra idag.

familjeliv. Väldigt få människor har liv där allt går som man tänkt, säger Sandra Holmgård. 28.10.2020 kl. 10:00
– Höstdagarna tappar inte hoppet, fast det känns lite hopplöst, säger Patricia Högnabba.

Höstdagarna. I år ordnas Höstdagarna virtuellt. Dagarna brukar samla hundratals ungdomar varje höst. – Det var både ett svårt och lätt beslut, säger Patricia Högnabba. 26.10.2020 kl. 16:01
Virva Nyback, Bo-Göran Åstrand och Ann-Christine Wiik bekräftar att digitala anteckningar inte förs inom kyrkans själavård och arbetshandledning.

dataintrång. Vi för inga anteckningar om själavårdssamtal, säger diakoniarbetare Ann-Christine Wiik på tal om dataläckan vid vårdbolaget Vastaamo. 26.10.2020 kl. 12:40
Slutet nått