Emina Arnautovic
jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet 
i Närpes.
Emina Arnautovic jobbar som Sfp:s kontaktchef i Österbotten. Hon pendlar till jobbet i Vasa från hemmet i Närpes.

Om att bygga ett nytt liv

livsberättelse.

En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv.

11.7.2019 kl. 12:00

Emina Arnautovic växte upp i en bosnisk, muslimsk familj i det som då hette Jugoslavien.

– I det forna Jugoslavien hade vi gemenskap, alla Abrahams barn. Jag var säkert lika ofta i en kyrka som jag var i en moské.

Hon blir irriterad när människor beskriver kriget i Jugoslavien som ett religionskrig. Det handlade inte om religion, det handlade om makt. När Emina Arnautovic var nio år dog Josip Broz Tito – och det visade sig att han var det klister som höll ihop landet.

– Med facit på hand vet man att med det samhällsklimat som rådde – med all den historia och turbulens som fanns – så leder det till trubbel om det inte finns en stark ledare. Jag uppfattade inte Josip Broz som diktator, inte ens idag. Jag tyckte han gjorde det som behövdes för att få oss att må bra.

Kriget började inte med skott, utan med att man började göra skillnad på folk och folk. Under de drygt tio åren mellan Titos död fram till krigsutbrottet byggdes spänningen långsamt upp. Därför reagerar Emina Arnautovic så kraftigt på hatprat i dagens Finland.

– Man började dela upp folk enligt tro. Det började vara okej att säga saker som aldrig tidigare varit okej att säga. Och plötsligt kunde inte muslimer få jobb eller studieplats i serbkontrollerade områden.

En dag försvann grannen

Ett halvt år innan de första skotten avlossades eldade massmedierna på de fördomar olika grupper bar på.

– Man avhumaniserade folk systematiskt. Och det hade ändå funnits en gemenskap: Mina ortodoxa vänner hade firat Bajram (bosniska för Eid al-fitr) och själv vet jag inte hur många påskägg jag målat – jag tror jag vet mer om påsk än många finländare.

Den 24 maj 1992 attackerades hennes hemby. Tungt artilleri hade samlats runt staden ett tag, ändå trodde hon inte att kriget verkligen var där.

– Jag tänkte att så länge grannen, som var serb, fanns kvar, så länge var det lugnt. Men så en dag försvann hon.

Byn bombades i 48 timmar, och när hon klev ut ur en källare efter den bombningen visste hon att det inte längre fanns en väg tillbaka till det som varit. Familjen skildes åt, och hennes man hamnade i det beryktade fånglägret Omarska. Själv var hon på flykt tillsammans med deras lilla dotter Azra. När hennes man räddades av internationella Röda Korset var han i dåligt skick, och evakuerades till Kroatien. Därifrån sändes han som kvotflykting till Finland.

– Närpes meddelade år 1992 att de tar tjugo kvotflyktingar. Finland tog 250. Det var en lottovinst att bli utvald, för många som hade det lika illa eller sämre blev inte valda. Jag kom till Finland den 16 december och då hade jag inte sett min man på sju månader.

Emina Arnautovic har fått pris av Kulturfonden för sina förmåga att uttrycka sig. Den förmågan krävdes under kriget, då hon pratade sig till Kroatien för att kunna följa sin man till Finland.

– Jag satt i en buss full med kroatiska soldater – vid det läget var också Bosnien och Kroatien i krig. När vi kom till gränsen sa polismannen att jag inte fick passera.

Det var mitt i natten, det var vinter, stora flingor föll. I famnen hade hon sin dotter Azra, åtta–nio månader.

– Jag satt till honom att nu om någonsin ska du låta mig prata, för det är de mänskliga rättigheternas dag. Jag fick hela bussen att heja på mig.

Hennes knep: ordet ”ettusen” är olika ord på bosniska och kroatiska. Kroaterna ville införa ett eget språk, och då var det viktigt vilka ord man använde.

– Jag sa till polisen: ”Jag vet att du får se tusentals människor som vill gå igenom här varje dag.” Och jag uttalade ”tusen” som man gör på kroatiska. Då sa han: ”För den sakens skull låter jag dig passera.”

Guds blinkning

När Emina Arnautovic kom till Närpes ”släppte hon sina plastpåsar”. Det enda hon fortfarande har kvar ur de plastpåsarna är en gul tröja som hennes mamma stickat. Den har hon tänkt rama in och hänga upp på väggen.

– Så byggde jag långsamt upp livet här. Det är lite som att springa ett maratonlopp. Du är ju inte en oskriven bok när du föds, du har släkt och kontakter. De ger dig en tyngd och trygghet och förankring. I min bok stod jättemycket: allt om mina drömmar, vad jag ville bli som stor, vad jag ville uppnå med min man. Och plötsligt var jag i ett nytt land och ett helt oskrivet blad.

Och om människor har fördomar – då skriver de vad de vill i den där boken.

– Det här tyckte jag var jättesvårt. Att jag måste bevisa mig gång på gång – och Gud förbjude att jag heller idag gör ett misstag.

Hon känner att hon som inflyttad synas i sömmarna mer noggrant än personer som är födda i Finland.

– Trots det har jag villkorslöst gett mig själv till det här samhället – därför gör det extra ont om jag känner att jag behandlas orättvist. Då kan jag fråga mig: Vad mer måste jag göra för att visa att jag duger? Att inte dra alla över samma kam är något jag själv försöker lära mig. Vi människor har så lätt för att generalisera.

Hon minns hur det var under kriget, då hon under en natt drevs trettio kilometer genom en svår frontlinje.

"Jag gick med Azra i famnen, och granaterna föll över oss. Jag trodde aldrig jag skulle överleva. Jag minns att jag satt där i den där arma skogen och tänkte: Om jag överlever det här måste det finnas en mening. Då måste jag göra något av mitt liv."

Att hon överlevde kändes som ”Guds blinkning”, och den bar med sig ett krav. Därför är hon samhällsaktiv idag.

– Jag ville ge tillbaka av allt det jag fått.

Ett ständigt byggande

Och vad handlar integration om? Det handlar om hur man bygger ett nytt liv.

– Det är ett ständigt, ständigt byggande – och ibland är jag så trött! Till exempel, när jag dör: var ska jag begravas? Tusen små saker som de flesta inte behöver tänka på.

I tio år efter kriget kämpade hon med svåra panikattacker. Det kändes som om hon inte fick kontroll över sitt liv, trots att allt var tryggt.

– Det är lätt att bygga hus, men svårare att bygga människor. Det är bara andra människor som kan bygga upp oss igen. Förtroende och medmänsklighet hjälpte mig att trivas i Finland.

Men integration kan inte handla om assimilering.

– Ju mer du försöker vara som någon annan bara för att passa in, desto mer ger du upp av dig själv. Tillslut vet du inte vem du är och passar ingenstans. Så du måste bli den du varit för att kunna bli den du är.

År 2004 åkte hon till Bosnien för första gången efter kriget. Hon hade svår ångest, hon var rädd att dö av ångesten när hon skulle återvända hem till Finland igen.

"Jag minns att jag sov hos min faster en natt. Klockan var två på natten, och jag hörde folk gå genom den sommarvarma natten och skratta, och jag hörde musik. Då började jag må bra. Jag kände att jag inte är ensam; det här är ett land som gått igenom ett inferno, och ändå spelar de musik och det finns människor som gläds och går genom varma sommarnätter. Det blev på något vis en vändpunkt."

Hon vet att det hon varit med om ger henne en viss trovärdighet. Hon använder det i sitt jobb ibland – för att ge andra lite perspektiv på hur bra vi har det i Finland idag. Men också för att vi ska förstå att vi alla är olika. Hennes muslimska kultur är kollektiv, och det är härligt att vara en del av ett kollektiv.

– Man ska inte förkasta den idén direkt. Det finns en viss trygghet och tillfredsställelse i att vara en i gruppen. Det är skönt, men det begränsar dig också. Det tampas många av oss med.

Hon tror att hon blivit den hon är tack vare livet i Finland, hon tror att livet här gett henne fler chanser än hon annars hade haft. Samtidigt tror hon att mycket av det hon är finns i henne, och hade funnits i henne oberoende av var hon hamnat.

– Mitt motto är: Stå still! I bergen gick vi en gång genom ett minfält. En soldat sa: om ni inte vet vart ni ska gå, stå still tills ni vet. Den tanken har hjälpt mig: Om du inte vet vad du ska göra, rusa inte omkring utan stå still, för Guds skull!

Så när hon är osäker på något sover hon på det en natt, och med följande morgon kommer en lösning.

Sofia Torvalds



På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00
Åtta väckelserörelsers ledare skrev på.

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21
Enligt Björn Vikström är religion en stor ingrediens i bland annat politik i dag.

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42
Domkapitlet klubbade tjänstefrågor.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47
Här jobbar Marika Salomaa med sina änglar i Överby, Esbo.

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00
Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34
Vilka saker hör samman med tro och religion, frågar ÅA-projekt.

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21
Oeniga biskopar. Lappobiskopen Matti Salomäki ville ha ny beredning om samkönad vigsel.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15
Alla ska få samkönad kyrklig vigsel. Men prästerna frihet att välja bort dem.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21
Då du känner dig övergiven av Gud, då är du nära Jesus. Det konstaterar teologen Joanna Öland.

tvivel. I små stunder eller långa decennier av tvivel finns det något tröstande i frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det finns flera tolkningar av dessa Jesus ord på korset. En av dem är att till och med Jesus tvivlade. 7.3.2024 kl. 18:23

På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00