Philip Teirs färska roman Jungfrustigen är en berättelse om Richard, en författare som en kväll på en förlagsfest träffar en kvinna och förälskar sig i henne. Han skiljer sig, de flyttar ihop, en nyfamilj bildas.
Det som händer Richard har också hänt Philip Teir. Eller snarare: det som hänt Philip Teir händer Richard.
Hur självbiografisk är den här romanen egentligen?
– Jag vet inte om man kan svara på det i procenttal, säger han och ler.
Han ville skriva en roman han bottnade i. Han har skrivit flera intrigbaserade romaner och även om han hittat på personerna har de ändå börjat leva efter ett tag. Ändå har han kämpat med frågan: Är det här trovärdigt?
– Som författare vill man ju att det ska kännas sant, och därför gick jag ganska långt till mina egna erfarenheter. Men samtidigt: jag hoppas ju att jag inte är riktigt så endimensionell som en romanfigur, för en roman handlar om ett tvärsnitt ur en persons liv, och romaner handlar nästan alltid om kriser. Så jag vill inte säga att det är jag, för det är samtidigt inte jag.
Var det en terapeutisk upplevelse för dig att skriva den här boken?
– Jo, mer än tidigare. Det var också jobbigt. Det var lite som att återuppleva ett trauma i två år, varje dag – som i filmen Groundhog Day. Det påverkade humöret – men det gör ju skrivandet alltid. Jag försökte skjuta bort frågor om vad jag får skriva, jag bara skrev. Då kan man ju fråga sig varför man ska utsätta sig för något sådant. Men det var författaren i mig som tänkte: Hur skulle det vara att testa? Skulle det kunna bli en bok där jag kunde nå någonting, där det känns att jag verkligen bottnat i känslorna?
Rent tekniskt var det svårast att skriva om Richard, den person som baserar sig på honom själv.
– Andra människor har liksom konturer, men man har inte konturer själv. Vi vet alla att det är jättesvårt att ringa in vem man är, och man kan få en känsla av att man egentligen inte har en kärna. Kanske finns det också någonting i författarpersonligheten som är konturlöst.
Han kände att han fick gräva djupt i sig själv för att upptäcka motiven för en handling.
– För man lurar ju sig själv hela tiden. Man kan ha känt en känsla, men den känslan har man redan begravt så många gånger i förklaringar att det är nästan omöjligt att hitta tillbaka till den ursprungliga känslan. Den kunde komma till mig flera månader senare, genom en dröm, genom den känsla jag hade på morgonen: Det var ju så där jag kände! Och då kunde jag gå tillbaka och skriva den scenen.
Vad ville du förmedla med den här berättelsen? När jag läste den tänkte jag mycket på skuld.
– En sak som jag tänkte på var: Hur skulle det vara att skriva en bok om skilsmässa, men utgående från den person som tvekar mellan två relationer. Om man tänker på Lena Anderssons romaner (Egenmäktigt förfarande, Utan personligt ansvar) så handlar de om den kvinna som är på andra sidan av den tvekande personen. Jag visste när jag började skriva att det kommer att vara svårt. Hur ska man skriva om det utan att det låter som ett försvarstal? Det kommer att låta som en människa som förklarar sig. Men det gör inte ämnet mindre intressant. Det måste ju ändå gå att skriva om det.
På tal om skuld: Han lyssnade nyligen på Martin Wicklin, som gör söndagsintervjuer i P1. Också Wicklin har separerat och lämnat sin kärnfamilj, för att han, som han uttryckte det, "följt sitt hjärta".
– Det var tydligt att han hade en färdig formulering för det. Men han sa också att han kände skuld för det väldigt länge, och han hade pratat med andra i samma situation. Jag har också gjort det. Jag tror att skulden är väldigt mycket min egen, den är kanske inte så intressant för andra i min omgivning. Skulden berör verkligen en själv. Man kan inte gå till någon och få hjälp med den.
Också fascinationen för den andra – i boken Richards fascination för Paula – är kanske ens egen och ett mysterium för andra.
– Ja, det är väl därför de här situationerna uppstår. Det är ju löjligt: ska man stå där och välja mellan två? Det är människor det handlar om. Det skulle vara konstigt om det gick att förstå. Det är ju härligt att det finns sådant i livet som är oförklarligt. Kemi mellan två människor är en sådan sak.
I boken är Richard ofta kluven mellan lojaliteten till Paula och lojaliteten till sina barn. Du är bra på att beskriva barns känslor. Vad tror du det beror på?
– Jag tror att det måste bottna i att jag har så starka minnen av hur saker känts. Om man återkommer till det här med skuld: i princip är ju barn alltid oskyldiga. Om ett barn beter sig illa kan man se att det inte är barnets fel. Men jag minns många situationer från barndomen där jag känt skuld. Jag minns situationer där jag medvetet betett mig som jag vetat att man inte ska göra. Jag har inte varit särskilt rädd för att utmana status quo. Jag tror att jag var ganska besvärlig som barn. Jag brottades mycket med sådana känslor – jag vet hur det känns med föräldrarnas blickar.
Går du ofta in och föreställer dig hur dina barn känner det?
– Kanske lite för mycket. Det försökte jag verkligen skildra. Jag skriver där någonstans att det är lite som svart magi: om någon pickar i barnet så känner jag det i mig. Det skildras jättebra i teve-serien Bonusfamiljen, hur man försvarar sitt eget barn inför partnern. Man vet förstås hur barnet fungerar, men man har också vant sig vid vissa roller och skapat vissa roller. Och sen kommer någon annan och säger: Varför har ni de här rollerna, det är ju vansinnigt!
I Jungfrustigen ville Philip Teir skildra en vardaglig och ändå dramatisk händelse – en skilsmässa – ur mannens synvinkel. Han berättar att han hört om en man som nyligen läst boken och tyckt om den.
– Jag tänkte faktiskt att det skulle vara roligt om män som varit i samma situation skulle läsa den här boken. Jag tycker att den beskriver något som jag själv inte läst, inte nyligen. Det är ganska tunnsått med manliga romanförfattare i min generation.
Han läser mycket och märker att litteraturen påverkar hans liv.
– Lena Andersson och Karl Ove Knausgård har fått mig att se saker på ett nytt sätt. När Lena Andersson parodiskt och jätteskickligt skriver om att vara förälskad i någon som inte är lika förälskad tillbaka – då får jag verkligen en erfarenhet av den upplevelsen. Många kvinnor har känt igen sig i den berättelsen, men jag tycker att det är nästan ännu mer intressant vad män lärt sig av den.
