Så här föddes Getakören: en påsk var det bara en handfull gudstjänstbesökare i Geta kyrka. Så här kan vi inte ha det, sa kyrkoherde Jon Lindeman, vi måste grunda en kör så kommer de anhöriga.
– Getakören gör en glad, säger Miina Fagerlund, som dirigerat den i två och ett halvt år.
Dessutom växer den. Geta är en liten kommun men numera har Getakören omkring 20 sångare som samlas till övingsperioder inför påsk och jul. Det kommer sångare också längre ifrån: Finström, Jomala och Mariehamn, allt från barn under skolåldern och tonåringar till medelålders och pensionärer.
– Vi sjunger trallvänliga sånger och man behöver inte kunna läsa noter. En stämma kan sjungas av både herrar och damer. Det är skratt, glädje och en inkluderande stämning.
Hon anser att vem som helst kan sjunga. Det är körledarens uppgift att hitta allas kapacitet. Den som inte är tonsäker står bredvid en säkrare. Den som inte har så stort omfång sjunger inom sitt omfång. Alla ska få känna sig viktiga och känna att de har något att ge.
Svårt med absolut gehör
Miina Fagerlund föddes med en genetisk bindvävssjukdom. Dessutom föddes hon med absolut gehör, alltså förmågan att exakt kunna urskilja tonhöjder, utan hjälp av ett instrument. Den förmågan blev nästan en förbannelse.
– Jag började spela fiol som femåring, och genom åren spelade jag många instrument. Jag led fruktansvärt av att något musikstycke inte var rent, det kändes som en knivskarp smärta. Jag kunde inte lyssna på radio utan att lida.
Som tolvåring var hon en av de första på Åland som drabbades av svår neuroborrelios. Först två år senare började hon få behandling, och samtidigt förvärrades hennes bindvävssjukdom så att hon blev sämre.
– Men det hände något bra också i och med borreliosen! Jag förlorade mitt absoluta gehör.
Hon lider dessutom av kronisk stämbandsinflammation, vilket gör att hon inte har samma kontroll och kraft i sin röst som hon en gång haft.
– Jag får kämpa med min röst, dessutom är jag rullstolsbrukare och gravt handikappad och har svårt att orka dirigera en hel sång med armarna. För mig har det varit en stor utmaning att leda en kör – men också en stor ära!
På grund av sin sjukdom har hon inte haft en smärtfri dag i sitt liv.
– Men jag är så van med det att jag tror att smärtan inte påverkar mig på samma sätt som andra. Musiken är en fantastisk hjälp. Jag kan komma till en körövning och ha ont och åka hem som om jag svävade på moln.
Nio gånger borrelia
Miina Fagerlund har faktiskt haft borrelia nio gånger – men bara en gång efter att hon blev rullstolsbrukare år 2012. Fästingarna har helt enkelt svårare att komma åt henne.
Men lite av det goda gehöret finns fortfarande kvar.
– Jag var på fysioterapi och fick behandling med en stämgaffel, och när den vibrerade sa jag genast att det där kan inte vara ett A. Det visade sig sedan att det var ett C.
För henne var musiken länge en prestation. Allt det har hon släppt nu. Nu handlar det bara om att förmedla en känsla.
– På påsken sjunger vi ”Graven är tom!”. Vi måste mena det, förmedla lyckan och kärleken över att graven är tom. För mig är det inte viktigt att det låter perfekt, huvudsaken är känslan och glädjen.
Har du någonsin haft perioder då ditt liv, med alla sina motgångar, känts tungt och svårt?
– Eftersom jag är född med den sjukdom jag har tror jag att jag har utvecklat en hög resiliens och kan därför hantera motgångar och förändringar på ett konstruktivt sätt. Jag tänker inte utanför boxen, jag tänker snarare att för mig finns det ingen box. Jag kan klara nästan vad som helst. Jag har lärt mig att alltid se ljuset. När det är som mörkast syns stjärnorna allra bäst.
