– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.
– Först med 40 års livserfarenhet kan jag förstå tron bättre, säger Ester Laurell i Jomala.

Ester Laurell: Fyrtio goda år i öknen gav glädjen djup

GLÄDJE.

Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup.

9.4.2023 kl. 17:00

Jag skickar ett textmeddelande till Ester Laurell, tillfällig utredare på statistik- och utredningsbyrå Åsub på Åland. Javisst vill hon tala med mig om glädje. Absolut.

Ester från Ingå på sommarlägren på lägergården för många, många år sedan, en glad människa. Holme med röda baracker och smal spång över till ön med lägerbastun. Pojkar som på väckelsejargong sade att Ester nog ibland kunde vara lite salig.

Hon bor i dag i en Mariehamnsförort. Den heter förstås Solberget och hennes hem vetter förstås åt söder. Många andra jag mött från ett gemensamt strängt kristet förflutet är upptagna med att göra upp. Ester har sagt att hon bara minns goda människor som ville henne väl.

Är du alltid glad? Det verkade självklart för dig att vi ska tala om det.

– Jag har väl en personlighet som i grunden är glad. När jag vaknar på morgonen så är jag normalt förväntansfull och tackar för att jag får vakna. Nu under Ukrainakrisen gör jag det med en ödmjukhet i att många andra inte har det så. Att jag får vakna trygg, varm, i ett hem som är intakt och att jag har mat i kylskåpet.

"Mamma är den som byggde vår familj. Hennes kärlek har gett mig den här grundkänslan."

Någonting i din barndom och uppväxt som har gett dig en trygg och glad personlighet?

– Jo. Mamma. Hon och pappa har varit gifta i 64 år. Mamma Märtha har alltid genomsyrats av en värme. Det är hon som har byggt vår familj. Hon sprider glädje bortom den. Hon har varit den som bakade bröd och gav till städaren i trapphuset. Hon gav till missionen. Hennes kärlek har gett den här grundkänslan.

Ester Laurell kom till tro som tonåring i Ingå, i en liten grupp inom pingstkyrkan.

– Vi var i olika åldrar. Från unga till äldre, i en gemenskap som var gränsöverskridande. Där var fiskarfamiljen, där var han som var chef på en bank. Vi hade små samlingar flera gånger i veckan. Vi berättade våra erfarenheter, det behövde inte vara märkvärdigt, och sen kunde vi åka hem till någon och dricka kvällste. Det var på en väldigt ursprunglig och delande gemenskap. Här var inte inte kvinna eller man, inte fattig eller rik, inte slav eller fri. Alla är vi ett i Kristus; det har varit min övertygelse hela tiden.

Bröt med allting

Ester Laurell gick i pingströrelsens bibelskola under ett friår efter studenten. Men 24 år gammal bröt hon med allting. Hon hade börjat sina lärarstudier och gift sig med Samuel med rötter i samma kristna sammanhang. Men tillsammans beslöt de att leva ett annat liv, någon annanstans, och flyttade till Åland.

Under studietiden kändes gemenskapen bland andra kristna lärarstuderande bra. Men i kyrkan som Ester Laurell enligt sin tradition förväntades gå till var det kristna livet inte det samma som i gemenskapen därhemma.

– Man kommer och märker: det här är inte min plats. Här får jag inte komma in, eller vara den jag är. Det var orsaken till att jag skrev ut mig ur min kyrka när jag var 24. Jag kände att ska det vara så ska det vara helhjärtat, varmt och på riktigt. Så fort någon börjar försöka börja styra upp och stänga till så känner jag bara att jag vill ut!

Så du och din man bara beslöt er för att leva ett sekulärt liv?

– Ja. Jag lämnade allt med att vara aktiv troende med kyrkobesök och sånt och var utanför det i nästan 40 år. Jag lämnade ju inte Gud, men sammanhanget och strukturerna. Men jag kände ju också att jag inte behövde Gud, utan att vi fixar det här, min man och jag i vårt liv.

Det sägs att livsglädjen också mognar och fördjupas genom sorg?

– Absolut. Jag var 28 och vi förlorade vårt första barn, Sandra, som dog vid förlossningen. Då satt jag med en famn som var tom. Då lärde jag mig att jag kan inte kan planera och strukturera livet framåt som jag hade gjort. Jag hade på något sätt levt lite framåt hela tiden: det där ska jag göra, det där och det där … Så drabbas man av akut sorg, plötslig och ohanterlig. Och stannar upp och lär sig att inte ta saker för givna.

Ester Laurell arbetar under många år på Åland som lärare, pedagog, handläggare i skolförvaltningen, som rektor. I familjen föds tre barn, i dag är de mellan 23 och 31 år.

– Vår äldsta, Tony, kom efter Sandra. Därför står hans namn för ”oskattbara gåva”. Och sedan fick vi vår prinsessa som är två år yngre, Anne-Lie, ”den nåderika som har fått många gåvor”. Och sedan fick vi vår yngsta, Albert, ”ljusbäraren”.


Passionen som svepte iväg allt

År 2005 lämnar Ester Laurell skolvärlden och utbildar sig i företagsekonomi. Där börjar hennes nya liv. Hon gör en tankekarta: vill jobba med nordiska och europeiska projekt – och pilgrimsvandra. Och så blev det. Sedan dess har hon varit projektledare, konsult, företagare och informatör; ofta bytt sammanhang, bra på att starta, inte så bra på att förvalta, säger hon.

– Jag är så himla glad att jag har haft de här 40 åren omkring på olika håll och att ha fått göra det jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men jag kan sörja över att jag förorsakade min första man stor, stor sorg. Jag blev förälskad i en annan man och det ledde till en skilsmässa. Jag rev sönder det som var, en familj, en institution, en trygghet, ett sammanhang. Och det har tagit sin tid, nästan tio år – till en försoning.

"Och så kommer det som en flod. Som tvättar rent i hela ruinen, och plötsligt strålar den i skönhet. Mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas."

Det fanns ingenting som indikerade att något skulle hända Ester Laurells äktenskap efter nästan 30 år, med tre barn, byggt hus, stuga … ”Allt” var bra, säger hon. Men så slog passionen till på en konferens.

– Det blev en djup resa. Någonstans hade jag samlat ganska mycket bråte på mig. Jag kände det som om jag var en gammal kyrka, en sten­kyrka där spindelväven har täckt glasfönstren som färgar massan av torra löv som har blåst in från träden. Dörrarna är svajiga och man ser inte golvplattorna. Och så kommer det som en flod. En flod, som tvättar rent i hela kyrkruinen, och plötsligt syns den strålande i sin skönhet. Färgerna är klara. Golvplattorna är rena och blanka och man ser de gamla gravarnas inskriptioner. Jag blev hel. Jag blev fri. Jag blev ren. Inte genom honom jag hade mött, utan genom den process det satte igång med mig. Jag hade fastnat i ett mönster som hade krympt mig, och det var inte alls min och min mans fel. Men när jag plötsligt såg att världen kan se annorlunda ut, då började mitt hjärta slå med sådan kraft att jag kände att jag måste. Ut och andas.

Men det blev det ingenting av den relationen?

– Nej. Det är min andra stora sorg. Hur jag grät, och sörjde över att till sist inte bli vald. Många saker som hade känts smidiga och naturliga i mitt första äktenskap var inte det i den här relationen. Men jag lärde känna mig själv mycket bättre och jag fick upplevelser som präglade mig. Någonstans blev jag en helare och bättre människa, i den här smeten.

Kom hem till sig själv – i Afrika

Från sommarlägren med de röda barackerna minns jag som intervjuar också: Ester Laurells äldre syster Hanna, den kortare och blondare, hon som blev missionär i Afrika.

Hanna gjorde väl då det som var main­stream, och förväntades i pingstkyrkan?

– Ja, hon stannade kvar. Hon har alltid varit helhjärtad och bevarat sin tro, varm, uppriktig och generös. Hon har också mycket av vår mamma. Men hon har levt sitt liv och gjort sin resa, bland kristna och missionärer, och också fått uppleva besvikelsen att inte heller de alltid är goda människor.

I vintras reste Ester Laurell till Tanzania. Livskartorna hemma på hennes kylskåp hade fått sina guldstjärnor på Frihet och styrka, Köpa grön jacka, Skärgård, Vänskap. En stjärna varje gång hon har fått glädjas över att någonting förverkligas. Nu skulle hon förverkliga ett av målen, Flyga luftballong över Serengeti.

De får hon göra, över Tanzanias berömda naturpark. Men hos Hanna i Ngaramtoni utanför storstaden Arusha, händer också någonting annat.

– Den nationella pingstkyrkan hade utlyst bön och fasta i 40 dagar. Det var dagsfasta; istället för lunch samlades man i kyrkorna mellan klockan elva och tolv, och sedan mellan fem och sex, och så gick man efteråt hem för att äta.

Ester Laurell har inte varit med på någonting sådant på 40 år, men hon går med.

– Och så sitter jag i den här lilla kyrkan och de ber på swahili. Jag får en bibel av min syster för att kunna följa med. Och så sitter man där, omsluten i sin egen bubbla. Och då kom det tillbaka! Mycket av det som var i mig, men som jag hade förträngt. Efter att ha rest runt och samlat på mig allt, med 40 års livserfarenhet, kunde jag se saker och förstå på ett helt annat sätt.

"Man känner en doft av havet och vet att det finns här någonstans."

Systrarna går ofta till fastemötena. Efterhand börjar de läsa och be på redan på morgonen, eller fortsätta hemma på eftermiddagarna.

– Det hände någonting under lovsångerna i den lilla kyrkan, när en försångare börjar sjunga och så fyller de med stämmor, utan musik.Och jag kände: jag har kommit hem. Till känslan från ungdomsåren när man sjöngeller var i kyrkan och kände att ”allt” var så rätt!

I sin dagbok skriver hon: Min kropp minns.


Havet finns här någonstans

Under alla år fanns det en sak Ester Laurell inte hade lämnat: att gå i midnattsmässorna till påsk och jul. När barnen hade fått sina julklappar, och fastnat framför julklassikerna på tv, gick hon till kyrkan, oftast ensam.

– Jag har ändå alltid bejakat att jag tror på det här miraklet. Det har funnits en längtan hos mig kring att ljuset kommer, i mörkret, ur den tomma graven. Det är otroligt mäktigt.

Vid 61 års ålder, efter att ha vandrat i öknen, har hon plötsligt kommit fram, säger hon.

– Jag har trasslat på själv, men säkert blivit ledd, eller åtminstone inte varit helt borttappad. Och emellanåt bara känt en doft av att havet finns här någonstans; man travar på, och plötsligt så står man vid havsstranden. Och ser det oändliga havet och är framme.

Ester Laurell

61 år, från Jomala

uppvuxen i Karis, Mariehamn, Borgå och Ingå

utbildad till lärare och företagsekonom

arbetar som utredare vid Ålands statistik- och utredningsbyrå Åsub

förtroendevald sedan 2023 i Jomala församling

singel, mamma till tre vuxna barn

Text och foto: Jan-Erik Andelin, illustration: Malin Aho


BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39
Kyrkvaktmästare Anders Granvik i Jakobstad bereder altaret till påsk

PÅSK. Livet och det goda segrar! I Kyrkpressens påsk­enkät vinner de ljusa och glada tonerna. Men traditionsforskaren Anne Bergman ser också spännande nya drag i vad som är viktigt i påsktid i gemenskapen kring kyrkan. 20.3.2024 kl. 20:00
Åtta väckelserörelsers ledare skrev på.

homosexualitet. Tjugo ledare inom några av kyrkans väckelserörelser säger nej till biskoparnas kompromiss i frågan om samkönat äktenskap. Uttalandet tar avstånd från homosexualitet helt och hållet. 21.3.2024 kl. 09:21
Enligt Björn Vikström är religion en stor ingrediens i bland annat politik i dag.

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42
Domkapitlet klubbade tjänstefrågor.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47
Här jobbar Marika Salomaa med sina änglar i Överby, Esbo.

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00
Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34
Vilka saker hör samman med tro och religion, frågar ÅA-projekt.

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21
Oeniga biskopar. Lappobiskopen Matti Salomäki ville ha ny beredning om samkönad vigsel.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15
Alla ska få samkönad kyrklig vigsel. Men prästerna frihet att välja bort dem.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00
På påsken får man släppa sin glada mask och bara vara sorgsen, säger Jaana Kettunen från Kyrkslätt.

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00
Annika Kuivalainen, som jobbar för Frälsningsarmén, ber varje dag att hon ska få vara till välsignelse för någon.

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00
Janne Saarikivi är språkforskare och författare.

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00
Ani Iivanainen skriver en bok om hur församlingar kan möta regnbågspersoner på ett rättvist sätt.

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39