Han valde bönehuset framför proffskontrakt med Jaro

När Per-Ole Hjulfors var ung skrev Jakobstads Tidning att han var Larsmos mest lovande fotbollsjunior. Som femtonåring tog han plats i Larsmo Bollklubbs representationslag i division tre.
– Jag förstod att en karriär inom fotbollen kommer att ta hela mitt liv. Jag tycker det varken är fel eller synd att idrotta eller motionera i sunda former. Men för mig blev det en avgud, säger han.
Han föddes i en kristen familj i Jakobstad. När familjen flyttade till Larsmo kom de till ett område där det inte bodde några andra laestadianer. Han umgicks med vänner som drack alkohol. I Larsmo kom fotbollen in i bilden.
– Med den följde resor och bastukvällar med öl och brännvin. Jag ville ju inte vara sämre än de andra. Jag gick till bönehuset under tiden så jag upplever inte att jag förnekade min tro. Det kändes inte bra när vi hade match på söndagen. När jag fått körkort ansåg jag att jag behövde ta ställning. Jag valde att söka mig till kristna kamrater.
Han biktade sig för sina vänner och fick förlåtelse i Jesu namn och blod.
– Det gav mig en frid i hjärtat. En frid som jag har än idag.
Han var 30 år när han blev söndagsskollärare i Risöhäll bönehus, 40 år när han blev predikant och nu är han 62 år när han blir verksamhetsledare för Laestadianernas Fridsföreningars Förbund, LFF. Han är medveten om några av de utmaningar det nya jobbet medför.
– Som läget i kyrkan är just nu upplever vi oss pressade. Det är som om ordet kärlek missbrukas i kyrkan. Kärleken tolkas som att man ska tolerera allt utom dem som vill hålla sig till den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Men jag ser en ljusglimt. Nu är konstellationen ny, vi har ny styrelse och kyrkan har en ny biskop som känner vår rörelse. Jag ser fram emot diskussioner med honom.

Läs mera i Kyrkpressen 21/2019